Det dök upp bland mina minnen på Facebook. Idag, för nio år sedan, fick jag diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Om ett par veckor kommer den här bloggen att fylla nio år. Det tog inte lång tid förrän jag började blogga, och jag erkänner mig rätt fascinerad över att jag fortfarande, nio år senare, skriver om min vardag med bipolär sjukdom. Lika fascinerad är jag över att ni fortfarande läser.
Tack.
Mycket vatten har runnit under broarna under de här nio åren. Mitt liv idag är – tack och lov, inte ens i närheten av vad det var för nio år sedan. För nio år sedan var jag i ett otroligt dåligt skick. Jag mådde fruktansvärt dåligt och fungerade med nöd och näppe på undersidan av den lägsta nivå du kan föreställa dig, som människa. Så är det inte idag. Jag skulle ljuga om jag sade att jag är toplevel, men den nivå jag befinner mig på nu är åtminstone godtagbar.
Ibland önskar jag att jag vore tjugo igen, fast med den insikt och kunskap jag har idag. Jag kan se mig själv leva om mitt liv utan alla misstag jag gjort, utan att välja fel vägar för att jag inte visste bättre, och i stället välja bättre så att hela mitt vuxna liv hittills inte behövt gå åt till att vara sjuk och att tillfriskna till där jag är idag. Ska det fortsätta i den här takten kommer jag att hinna dö av ålder innan jag kan känna att jag är i kapp.
Fast å andra sidan; jag är väldigt tacksam över att jag sökte hjälp när jag gjorde, trots allt. Hade jag inte gjort det hade jag förmodligen varit hemlös eller död vid det här laget. Så illa var det – och det är skrämmande att tänka på. Men å andra sidan igen; det har gjort att vissa saker är extremt viktiga för mig. Trygghet. Att veta att jag har viktiga saker hemma – sånt som mat, toapapper, handtvål, hårprodukter, mat åt katten och hunden, och så vidare.
Men visst finns det bitterhet över att så många år slösats bort på att vara sjuk. Jag ska inte förneka det. Dessutom retar jag mig på att processen förmodligen kunnat gå mycket snabbare om jag fått den hjälp jag ville ha, mycket tidigare (vill säga, terapi). I rullade tiden på, och mitt tillfrisknande tog längre tid än det behövde göra. Men jag försöker låta bli att vara bitter, och tänka framåt i stället. Trots allt är det roligare.