Jag brukar vara rätt ambitiös med att skriva något fint inlägg just vid jul och nyår, men i år blev det inte så. Därför skriver jag ett nu, såhär ett par dagar in på det nya året. Det är några år sedan jag avlade något nyårslöfte, och jag har inte gjort det den här gången heller. Men.
Alldeles nyss kom jag på att jag faktiskt ska avge ett, lite i efterhand måhända – men ändå. Allt grundar sig i mitt knä. Det kan ju låta jättemärkligt, men för drygt ett år sedan började mitt högra knä att muppa sig. Det kändes obekvämt, och ibland som att jag var bortdomnad i hela knät, upp en bit på låret och en bit ned på underbenet. Det har varit lite till och från under det här dryga året, men strax innan jul slog det till och blev skitdrygt.
De senaste dagarna har jag haft så ont i knät (och benet) att jag knappt kunnat stå upp utan att dö. Jag är stel i hela benet, vilket gör att det är svårt att böja och/eller sträcka på benet, vilket gör det skitjobbigt att bo på tredje våningen när man har hund.
Min första tanke var; artros. Eller möjligen menisken eller något ledband. Men idag googlade jag på det igen (känslan av värk under en tandläkarbedövning i benet), och fick upp lite märkliga resultat.
Och här kommer mitt sent omsider nyårslöfte in.
Jag lovar mig själv att jag ska ta hand om mig det här året. Jag ska inte behöva gå runt och ha skitont i ett knä och ett ben om jag inte måste. Om det innebär att jag måste kontakta vården och få en röntgen, om det innebär att jag måste knapra värktabletter resten av mitt liv och utföra diverse små övningar för att slippa smärtan – ja, då får det bli så.
För såhär orkar jag inte ha det. Den här värken är fan inte att leka med, alltså. Att ställa sig upp utan att kunna lägga tyngd på ett ben för att det gör så ont att man nästan dör. Att behöva hålla sig i bord, bänkar, väggar och så vidare för att överhuvudtaget kunna gå. Förstår ni vad det gör för hundpromenaderna? Det gynnar dem inte, kan jag säga. Fy fan, vad plågsamt det blir. USCH!
Så näh. Jag ska ta hand om mig. Jag ska fan dalta med mig själv in absurdum. Jag ska vara världens bästa morsa åt mig själv.
Det tänker jag göra på lite olika sätt, i alla fall såhär i början på året. Dels ska jag kontakta vården och se vad den säger om saken, dels – och det har jag funderat på av andra anledningar också, ska jag nog kontakta min hyresvärd och be om hjälp att hitta en lägenhet på bottenplan i stället för tredje våningen. Det känns som en bättre idé att gå upp och nerför en halvtrappa i stället för drösvis med trappor upp och ner varje dag.
Åh, och en annan sak som stör mig med det här med knät. Jag hade tänkt börja följa den här 30 dagars yoga-tjosan med Yoga with Adrienne, men jag tittade på en liten stund av den första videon och det är väldigt mycket skräddarställning (böjda knän!) och stå på knä – och jag fixar inte det just nu.
Blesh och yay i ett och samma inlägg. 🙂