Jag kan bara berätta om hur det är att växa upp med en mamma som är en dold narcissist, och peka på lite olika saker som händer med en. Det händer rätt många saker, alla negativa och destruktiva. Det är mängder med saker man inte lär sig – sånt där som vanligt folk lär sig med modersmjölken, och som kommer naturligt för dem. Jag har aldrig haft en vettig eller hälsosam relation med min mamma, och jag saknar också tonvis med kunskaper på grund av det. Idag tänkte jag berätta lite om hur svårt det kan vara för mig att se mig själv som en bra människa.
När jag var barn lärde jag mig att jag var den som alltid hade fel, för min mamma var nämligen perfekt. Hon gjorde aldrig fel, utan om någonting hände var det alltid någon annans fel. Till exempel mitt fel. När detta är ens verklighet, blir det normalt och det är så man börjar tänka om sig själv. Allting är alltid mitt fel. Man tror att man inte kan göra rätt och att man har tänkt fel. Det blir också naturligt och automatiskt så att man – läs; jag – hela tiden letar fel hos sig själv och tar på sig skulden för saker innan de ens har hänt, bara för säkerhets skull, så att mamma inte ska behöva bli arg och besviken.
För mig följde det här med upp i vuxen ålder. Jag har fortfarande problem med det här. Det är inte så jättefarligt längre, men det har verkligen varit ett problem. Folk har sett det som att jag är ödmjuk, men det handlar inte riktigt om det. Det handlar mer om att erbjuda sin egen plats till någon annan för att någon annan inte ska bli upprörd för att jag tar den platsen. Det handlar om att erbjuda sig själv som ett enda stort FEL, utan att kunna se att man själv har några bra sidor. Och om man skulle råka hitta en bra sida, vill man lika snabbt hitta minst tio dåliga sidor som kan väga upp den där enda bra kvaliteten man kanske skulle råka ha. Det handlar om att göra övergrepp på sig själv och tvinga sig att backa när man inte ens behöver, av det enkla skälet att man inte vet om något annat sätt att fungera på.
Pappa tyckte alltid att jag var så lik mamma, och inte bara till utseendet (även om jag är väldigt like henne till utseendet också). Jag var nog väldigt lik henne till sättet, men det är faktiskt inte särskilt märkligt. Hon var min enda kvinnliga förebild tills jag var tretton år gammal. Dessutom var hon extremt skicklig på att binda sina barn till sig på ett sätt som var… inte hälsosamt. Vi var så extremt hårt bundna till henne att det inte gick att ta sig loss på egen hand. Självständighet och ett eget jag kom liksom aldrig på frågan. Att pappa sen ifrågasatte och anklagade mig för att vara lik mamma, gjorde bara att jag skämdes och kände mig skyldig i stället.
Att leva i en relation med mamma innebar att ständigt be om ursäkt för att man fanns. Inte bara inför henne, utan också inför pappa eftersom han nu råkade tycka att jag var så lik mamma och att just detta faktum var väldigt dåligt. Tänk dig att hela tiden känna att du är iakttagen och jämförd och att det inte finns några förmildrande drag eller ens något som är DU, därför att allt som syns är mammas spegelbild. Det är liksom det man är – sin mammas spegelbild. Det finns inget eget jag, bara en spegelbild. Och ju fler man själv försöker spegla sig i, desto mer förvrängd blir bilden av en själv.
Jag har haft extremt stora problem med att kunna se mig själv som en bra människa. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, dels mått alldeles för dåligt, dels hela tiden haft den gnagande känslan av att det måste vara något fel på mig. Att det är dåligt att vara en bra människa, och att jag måste hitta på ursäkter för att jag har kanske en bra sida, eller att jag är bra på något. Man kan bli oerhört uppfinningsrik till sin egen nackdel, kan jag säga.
För den som inte upplevt det här är det säkert svårt att föreställa sig. Dels hur det är att uppleva, men också hur en förälder kan utsätta sitt eller sina barn för det här scenariot. Någon sade till mig när jag skrivit min bok Jaget som inte var mitt, att hen ville veta exakt vad mina föräldrar faktiskt gjort. Det är inte en fråga jag kan svara på, därför att ingen av dem gjorde något särskilt. Det är allt det där som befinner sig mellan raderna i konversationer, allt underförstått, allt som sägs i välmening men som blir helt jävla fel i hur det uppfattas och förstås. Plus det faktum att jag har väldigt få minnen från min barndom. Jag har förträngt det mesta, faktiskt.
Till min stora glädje och tacksamhet tycker jag att jag har tagit mig rätt långt på resan från att vara fullständigt i kras, till att faktiskt känna mig hyfsat ok. Det finns fortfarande saker jag vill ta tag i och bearbeta, men på det stora hela har jag mindre framför mig än jag har bakom mig. Jag börjar se möjligheten att kunna ha ett relativt gott liv – faktiskt.