Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Den är inte ett dugg välkommen, kan jag säga. Dagens värme är förvisso bättre än gårdagens som var fullständigt olidlig, men ändå. Det behöver inte bli särskilt varmt ute förrän det börjar bli olidligt varmt inne – och när det väl blivit varmt inomhus tar det evigheter innan det svalnar igen.

Och ändå är jag tacksam över att det (än så länge!) inte har varit flera månader med en värme som överstiger 30 grader. Sommaren 2017 är min värsta mardröm när det kommer till somrar och värme. Fy fan, vilken vidrig sommar det var. USCH!

Men tacksamheten över att den sommaren är förbi förtar tyvärr inte irritationen och grinigheten över att befinna mig i denna. Det är min enormt stora förhoppning att den här sommaren inte blir sådär skitvarm. Jag har egentligen ingenting emot solen (förutom att den är ljus och bländar mig jämt och ständigt), men det är värmen som tar kål på mig. Jag blir långsam, trög och slö i både kropp och hjärna. Jag kan inte tänka ordentligt. Jag orkar inte göra något annat än att halvslumra – för det är för varmt.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, lidit av somrarna. Jag minns en gång när jag var barn – och jag var inte särskilt gammal då.. sex eller sju, kanske. Jag och pappa satt på altanen för att fika på eftermiddagen. Solen låg direkt på, och pappa tittar på mig och säger “men du lider ju, unge”. Därefter har jag för mig att vi gick in igen.

Jag är fruktansvärt kinkig med temperaturer. Utomhus vill jag helst inte ha varmare än kanske femton grader. Inne vill jag ha mellan sexton – arton grader, beroende lite på årstid. Jag vet inte riktigt varför det är såhär, men så är det. Jag mår inte bra av höga temperaturer, helt enkelt. Sur och grinig blir jag också.

Fast jag tror att det är värst att det är så jävla varmt inne. Under ett par, tre dagar har jag haft 26,4 grader i köket, vilket är där jag tillbringar mest tid. Jag har två golvfläktar som står och stormar, men de kyler inte ned luften, de bara cirkulerar den varma luft som redan finns. En av dem blåser i och för sig ut lite svalare luft på grund av vatten och is, men den sänker fortfarande inte temperaturen.

Plus att alla fläktar låter så in i helvete. Det blir liksom aldrig tyst. För att inte tala om att elräkningarna blir skyhöga.

Dessutom är det två dagar kvar tills det är ett år sen jag förlorade Ella. Det är inte ett dugg kul.

I fucking can’t breathe.

 

Arkiv
Translate