Ibland är det väldigt tröttsamt att ha bipolär sjukdom, och dessutom befinna sig i klimakteriet. Vissa gånger är det sjukligt jävla svårt att veta vad som beror på vad, eller om det är nåt helt annat, oberoende av både bipolariteten och klimakteriet. Det här är en sådant tillfälle.
Förra veckan när jag fick besked om bostadstillägget och därefter avslaget om god man, började jag få en väldigt skum känsla i bröstkorgen. I hjärtat, för att vara exakt. Det känns ungefär som att det kvillrar i hjärtat, fast inte på ett bra sätt. En konstant närvarande men inte särskilt stark oro.
Extremt irriterande, eftersom det aldrig blir någon direkt vila från den, men ändå så att man egentligen inte mår dåligt per se. Frustrerande av bara helvete.
Idag var det så irriterande att jag faktiskt tog en Stesolid. Jag var inte på något som helst vis i närheten av ångest, men när den där oron har pågått ett tag vill jag gärna se om en Stesolid hjälper för att bli av med den.
Och när jag stod och diskade bröt jag ihop fullständigt. Jag har nämligen i – tja, ungefär en vecka eller så, reflekterat över att det snart är ett år sedan jag förlorade min hund, Ella. Jag har också reflekterat över att jag inte reagerat nämnvärt över det, mer än att det snart är dags.
Nu inser jag ju varför jag varit orolig den senaste veckan – det här är nämligen ett ypperligt exempel på tillfälle när jag stänger av helt och hållet. Det blir för tungt att hantera, och då är det enklare att bara stänga av tillgången till känslorna och låta bli.
Men den där stesoliden bröt spänningen i axlarna som jag också noterat de senaste dagarna, och då rämnade tydligen muren jag använt för att stänga av med. Fy fan, vad jag grät. Boyo, min fem månader gamla valp, kom och undrade vad tusan jag höll på med. Gullungen.
Det är så fruktansvärt jävla drygt. Jag har haft oerhört svårt att släppa taget om Ella. För några veckor sen insåg jag att hon äntligen landat i minnenas dimmor i stället för min nuvarande verklighet. Det är tack vare Boyo, eftersom jag behöver vara här och nu för hans skull.
Men det innebär inte att jag saknar henne mindre eller älskade/älskar henne mindre. Och jag är inte alls säker på att jag någonsin kommer över henne till fullo.
Så i stället sitter jag och gråter så hjärtat brister. Hela ansiktet är fullt med krokodiltårar och snor. Inte fattar jag hur jag ska klara av ett helt återstående liv utan henne. Jag har Boyo och Molly, och jag kommer inte att klara mig utan dem heller. Men Ella var och kommer alltid att vara oerhört speciell för mig.
Nu ska jag försöka ta mig samman så att jag kan tippa i säng och förhoppningsvis somna på en gång i stället för att ligga vaken i evigheter.