Jag tittade just på ett Youtube-klipp med en amerikansk terapeut som gör klipp rörande mental hälsa/sjukdom. Hon är på det stora hela rätt bra, men just idag pratade hon om sin egen sorg, frustration över, och saknad efter sitt vanliga liv med tanke på covid-19.
Jag har lite svårt att relatera till den här sorgen och frustrationen som en del verkar känna. Det är kanske inte så konstigt – det som många säkerligen tycker är högst onaturligt; att stanna hemma och helst inte kliva utanför dörren, är min vardag. För mig är det ingen direkt omställning, det här med isoleringen.
Och jag måste erkänna att jag känner mig lite skadeglad när jag tänker på hur många som på sätt och vis får uppleva vad alla vi som går hemma dag ut och dag in, alltid lever med. Tristessen och oförmågan att faktiskt göra något vettigt, även om det där med oförmågan har olika anledningar. För mig är inte Corona det främsta skälet till att jag inte har ett jobb att gå till, liksom.
Det ska bli intressant att se hur det blir, framöver, hur många som plötsligt har insett att det är rätt trevligt att vara hemma om dagarna och planera sin tid på ett sätt man inte gör när man har en arbetsplats att gå till varje dag.
Jag tror att det beror lite på hur länge allt det här kommer att pågå, hur många som blir sjuka och faktiskt trillar av pinn, och hur rädda folk är/blir.
Just nu verkar det inte vara särskilt många som är rädda, om man tittar på mängden folk som rör sig utomhus. Jag ser i och för sig mest bara här omkring eftersom jag nästan aldrig tar mig härifrån – och det tänker jag i och för sig anklaga Corona för.
Så – det är som sagt var ingen större skillnad för mig. Det jag däremot dör av tristess av är att jag inte känner att jag har några direkta val. Det är; hålla mig hemma och häromkring (jag måste ju ut med hundarna) och dö av tristess, eller ta bussen och åk någonstans och riskera att dra på mig det här äckelviruset.
Just nu är jag så uttråkad så jag nästan smäller av. Området där jag bor har förvisso relativt många promenadvägar man kan gå med hund, men efter att ha gått dem om och om och om igen i över tio års tid känner jag att jag har sett det mesta. Jag vill se något annat, även om det är här i stan. Boyo, min valp, blir fem månader nästa vecka, men han är fortfarande för liten för att gå såna där superlånga promenader, vilket gör att vi blir rätt begränsade av det skälet också.
Jag funderar hyfsat seriöst på om jag ska ta med mig hundarna – på bussen, i morgon, och besöka Vallby friluftsmuseum här i stan. Hade Boyo varit dryga året hade vi kunnat gå dit och hem, men nu är det alldeles för långt. Men det innebär ju att vi i så fall måste åka buss, och jag är så oerhört kluven. Är det värt risken? Med tanke på hur många det är som liksom glömt bort hur allvarligt allt det här trots är, så är ju möjligheten att viruset florerar i luften någonstans, relativt överhängande.
Och jag har verkligen inte lust att bli sjuk. Det verkar nämligen inte vara ett dugg underhållande.
Men jag är så fruktansvärt trött på att inte se annat folk än de jag ser och träffar dagligen. Missförstå mig rätt; jag gillar de flesta människor jag träffar (och ogillar skarpt några jag ser dagligen) – men det är ingen som helst variation, och just nu smäller jag nästan av av denna enorma tristess.
Så vi får se vad morgondagen har i sitt sköte. Om jag tycker att min tristess är större än risken med att ta bussen och behöva stå nära folk och andas in deras utandningsluft i dessa coronatider.
Men vet ni vad? Jag tänker inte ens skämmas för att jag är lite löjlig med det här. Så det så.