Dagens inlägg kommer att handla om den frustration jag känner inför ett fenomen jag säkert inte är ensam om att uppleva och befinna mig i. Jag är oerhört frustrerad över att å ena sidan känna mig åtminstone relativt frisk och uppskattar att behandlas därefter, medan jag å andra sidan är lika frustrerad över att inte få tillgång till sådant jag har rätt i, därför att jag anses vara för frisk.
För ett par, tre dagar sedan fick jag ett stort, tjockt kuvert från Tingsrätten, innehållande en bibba papper som säkert tar upp ett par centimeter i tjocklek. Det är kanske fyra papper med text från Överförmyndarnämnden om varför de inte anser att jag har behov av en god man. Resten har jag inte tittat igenom, men jag såg något läkarintyg och förmodligen är det diverse kopior från diverse lagar som de anser rättfärdigar deras åsikter.
Jag förstår verkligen att man anser att jag inte behöver ha en god man. Jag har drivit det här ärendet i flera år. Jag har skrivit radvis med yttranden. Jag har varit vass och skarp i mitt språk och min attityd gentemot Överförmyndarnämnden. Jag är intelligent och kan uttrycka mig i text. Av alla de här skälen och fler därtill förstår jag verkligen om man uppfattar mig som frisk.
Det tjänar mig inte att vara smart. Det gynnar mig inte att jag kan uttrycka mig med ord. Inte i det här fallet.
Och som sagt var; jag förstår verkligen om och att man inte uppfattar mig som en behövande person. Jag föredrar att inte uppfatta mig själv så. Jag tror att jag kan klara mig rätt långt utan en god man. Eventuellt kan jag till och med klara mig helt och hållet, om jag till exempel kan få hjälp från ett personligt ombud om och när behov uppstår.
Sådana behov kan handla om att skicka in en ändring rörande min skuldsanering, beroende på hur förvaltningsrätten bedömer mitt överklagande. Det kan handla om att få hjälp med kontakter med myndigheter, i de fall jag eventuellt kan behöva det. Jag vet inte om personliga ombud kan hjälpa till att skriva ansökningar om fondpengar. Inte vet jag heller om de kan hjälpa till att hitta ett vettigt boende.
Konflikten i mitt huvud uppstår när jag å ena sidan vet hur lång tid det kan ta för mig att göra saker, oavsett om det beror på skuld/skam eller bara att jag inte får arslet ur, och å andra sidan vet att jag förmodligen faktiskt kan göra det. Jag vill gärna se mig själv som relativt frisk och stabil, men jag vet hur lätt det är att jag tippar. Jag är förvisso både äldre och klokare nu än jag var för tio, tolv år sedan. Jag har bättre självinsikt och erfarenhet av hur illa det kan bli – och jag vill verkligen inte befinna mig på den platsen igen.
Men jag vet också att det är väldigt lätt hänt att jag hamnar i en svacka, och vad som kan hända när jag väl är där. Bipolär sjukdom är liksom inte att leka med när den slår till. Den slår nämligen till hårt och obönhörligen och lyssnar inte på vare sig rim eller reson. Skulle jag hamna i en riktigt djup depression är det inte alls säkert att jag är i skick att ens be om hjälp.
Jag känner mig själv väldigt väl och jag påverkas väldigt mycket av omständigheter i livet. Som till exempel just nu, när jag lever på flera tusen kronor mindre än vanligt per månad. Jag äter en lägre dos Litium än jag bör, därför att jag hellre ser att tabletterna räcker längre än att de helt plötsligt tar slut och jag inte har råd att ta ut nya. Varken ekonomin eller den lägre dosen gynnar mitt mående. Jag har blivit tipsad om att kontakta Försäkringskassan och fråga om det skulle hjälpa att skicka in årets deklaration, men troligen blir jag mest förvirrad av samtalet och kommer ändå inte att fatta vad jag ska göra eller om det ens hjälper.
Så medan jag å ena sidan inte har några problem med att betala räkningarna, vara vass och ibland rent ut sagt elak i min kommunikation med Överförmyndarnämnden, är jag betydligt mindre bra på att hålla reda på hur jag ska sköta de mer krångliga delarna av min ekonomi. Som till exempel situationer som uppstår när jag hamnar mellan stolarna (Kronofogden, Skatteverket och Försäkringskassan) och får en peng som underskrider existensminimum.
Det är oerhört frustrerande och konfunderande att min sjukdom ställer till det för mig på det här sättet. Att min bild av mig själv speglas i samhället på ett sätt som inte gynnar mig är extremt irriterande. Att sagda bild speglas olika beroende på myndighet och situation är lika jävla störande. Samtidigt har jag min egen medvetenhet om hur jag fungerar, hur min sjukdom fungerar, vilket också det speglas av samma samhälle som i andra situationer vill se mig som frisk. Och så vården som har sin egen bild av mig och min förmåga.
Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra med det här med god man än. Jag börjar tröttna på att behöva slåss med näbbar och klor för något jag anser att jag har rätt till, och samtidigt har jag ingen större lust att ge Överförmyndarnämnden rätt.