Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Tja, för mig personligen gör det verkligen ingen större skillnad. Jag går ju hemma, oavsett om det Covid-19 florerar eller inte. Jag träffar inte särskilt många alls. De flesta jag umgås med  har jag till största delen telefonkontakt med snarare än faktiskt umgänge. Just nu träffar jag mest min daghunds matte när hon lämnar och hämtar sin hund.

Jag följer en del organisationer som jobbar med psykisk ohälsa/sjukdom på olika sätt. De flesta av dem har vid ett eller annat tillfälle tagit upp att det är många som oroar sig lite extra nu med tanke på Covid-19, att vi bör isolera oss så gott det går (vissa mer än andra) för att hålla smittrisken så låg som möjligt.

Det första jag tänkte när jag började se inlägg på Facebook om just det här var att jag inte var vare sig nervös eller orolig.

Fast det har faktiskt förändrats en aning. Inte så att jag nödvändigtvis är nervös eller orolig, men jag märker att jag håller betydligt större koll på mig själv när det gäller vissa saker. Jag är till exempel pälsallergiker, trots att jag har både hund och katt.

Senaste veckorna har jag haft nåt enstaka nysanfall per dag, vilket mest troligt beror på att min hundvalp Boyo släpper sin valppäls, min katt Molly släpper päls, plus att det är pollen ute (som jag vanligtvis inte reagerar på, men nu verkar det påverka mig en aning).

Jag håller också koll på hur jag andas, och anstränger mig för att komma ihåg och ta mig tiden att öva på djupandning ett par gånger per dag – och ibland när jag ska sova, bara för att förebygga eventuell hosta.

Det jag har noterat den senaste månaden är att från början när regeringen och Folkhälsomyndigheten gick ut med att de som kunde skulle jobba hemifrån, att man ska hålla sig inomhus och undvika folksamlingar, var folk superduktiga på att stanna inne. Några veckor senare verkar folk ha tröttnat på att hänga inomhus. Från att ha gått ut med hundarna i ett relativt folktomt bostadsområde, är det nu ungefär som vanligt.

Till och med kärringarna här i huset (de som jävlats med mig i tio års tid) envisas med att gå ut och sitta som packade sillar på bänkarna ute på gården. Där sitter de och röker (trots förbudskyltar på bänkarna) och andas på varandra. Övertron på den egna odödligheten kan nog bara matchas och övervinnas av tonåringar.

Det enda jag tycker är tråkigt med isoleringen är att jag inte har valet att kunna umgås med någon. Eller ja, kan kan jag väl. Men det känns lite onödigt att utmana ödet, eftersom jag absolut inte har lust att bli sjuk i Corona. Alltså blir jag aningens mer isolerad än annars, även om det mest bara är tanken som gör att det är så.

Fast å andra sidan; det ger mig lite extra anledning att underhålla mig själv. Dels har jag ju två hundar att ta hand om – min egen, plus en till, de dagar hennes matte jobbar. Dessutom har jag ju alla de här idéerna jag skrev om tidigare. Det är faktiskt lite extra kul att fundera över dem och så sakteliga ta mig framåt i den processen.

Men jag har också funderat lite på det här med att Corona är såpass allvarligt att folk faktiskt dör. Jag har landat i att jag inte alls har lust att bli sjuk och dö av Corona. Alla ska vi dö, förr eller senare, men jag vill gärna ha något att säga till om när det gäller hur, när, vart och varför. Inte så att jag nödvändigtvis tänker begå självmord, men när jag för en gångs skull känner att jag har något att leva för har jag inte lust att dö i förtid.

Jag är inte särskilt orolig för att dra på mig Corona. Men visst, trots att skillnaden inte är jättestor så påverkas även jag av isoleringen och graden av förebyggande åtgärder alla behöver ta. Varje gång jag ska iväg och hämta en matkasse genom food2change men har nyst samma dag, får jag lov att boka av. Sånt är störigt, men som för alla andra är det onödigt för mig att riskera andras hälsa bara ifall att jag skulle råka släpa omkring på någon liten Coronapartikel.

Jag är i alla fall oerhört tacksam över att jag inte dras med några större oroskänslor inför det här. Det är för mycket annat som pågår – beslut från Överförmyndarnämnden/Tingsrätten angående god man lyser med sin frånvaro, inget beslut från Förvaltningsrätten angående Försäkringskassans beslut om mitt bostadstillägg, och så vidare.

Så jag är glad att jag har mina idéer som jag så sakteliga börjat ta tag i.

 

Arkiv
Translate