Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag vet inte om det är en reaktion på gårdagens äventyr med grannkärringarna, eller om det här är något som bara poppade upp ändå – men idag fick min hjärna för sig att kicka igång rejält. Den kickade igång på ett sätt som om jag inte passar mig, har potential att utvecklas till en hypomani. Det finns egentligen ingenting positivt med det, men tankarna i sig är både roliga, intressanta och spännande.

Speedade tankar | illustrationSpeedade tankar | illustration

Utan att berätta alltför mycket om den idé jag fick idag, kan jag säga att det är en gammal idé. Det var rätt länge sen jag senast hade den aktiv i huvudet, men som av en händelse kom jag på att jag skulle kolla upp någonting, och detta ledde till den ena tanken efter den andra, och helt plötsligt hade jag ett helt koncept i skallen. Inte ett litet koncept heller. Det består av många delar, där de flesta kostar pengar (givetvis!), och alla krävs för att kugghjulet ska snurra.

Men jag känner mig väldigt taggad. Så taggad att jag var tvungen att ringa en av mina bästa vänner och prata om saken. Under tiden vi pratade kom vi på att vi gjort liknande saker tillsammans för åratal sen, och att det vore jävligt trevligt att göra det igen. Alltså uppstod ytterligare en idé.

Det finns risker med det här. Om jag tillåter min hjärna att fortsätta spinna utan kontroll, kan det här med lätthet utvecklas till en hypomani. Fast jag känner mig lite listig, och tänker att jag inte ska hasta in i det här, utan jag ska ta ett steg i taget och tillåta mig att vara långsam. Se till att alla delar fungerar i stället för att rusa rakt igenom, tappa lust, energi och fart, och sen ge upp och strunta i hela alltihop.

Det här är inte något jag kan prata med “alla” om. Inte alla förstår tjusningen med att låta tankarna rusa iväg, eller ens hur det fungerar när de gör det. Inte alla inser faran med att det här händer – särskilt inte eftersom de flesta jag känner och umgås med idag aldrig har sett mig i en hypomani. De har bara sett mig i varierande grader av depressioner.

Av det skälet är jag oerhört tacksam över att jag känner minst en människa som vet precis vad det är jag pratar om, som vet hur fort det kan gå, och hur otroligt jobbigt det kan bli om det får gå för långt.

Men till min stora glädje är jag äldre och visare nu än jag var för tio, femton år sen. Då gick jag in i den här känslan med hull och hår, njöt hejdlöst i ett par veckor, och kraschade sen fullständigt i flera månader. Numer är jag medveten om att det fungerar så, och därför blir jag väldigt försiktig när den här typen av tankeverksamhet uppstår. Jag är hellre för försiktig, än att jag går in i ett skov som riskerar att bli ett till, och ett till…

Jag hoppas att det här inte är en reaktion på skiten med grannarna. Jag hoppas att det här är något jag kommer att kunna kontrollera, så att det blir vettigt. Har jag riktig tur kommer det att kännas bra på en normal nivå, utan så hög stressnivå. Jag mår inte bra av stress, oavsett om den är positiv eller negativ, så jag ska verkligen göra mitt bästa för att hålla balansen just nu.

Det här får mig att tänka på något min läkare sade till mig, i höstas, tror jag. Jag funderade på att sluta ta Litium helt och hållet, och han sade att om jag gör det kommer jag med extremt stor sannolikhet att ha gått in i en depression inom ett år. Som läget är nu, äter jag en väldigt låg dos Litium, därför att jag har inte råd med mer så länge bostadstillägget är som det är. Kanske är det därför – eller i alla fall delvis, jag påverkas så lätt av saker jag inte kan kontrollera.

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet