För er som har följt bloggen länge, så minns ni kanske mina mysiga grannar som ägnat så mycket tid under många år, åt att göra mitt liv surt. Nu är de igång igen. Det har varit lugnt i flera år, men nu har jag en ny hundvalp – och således kommer de att hitta mängder med nya saker de kan klaga på eller anmäla mig för.
De har redan satt igång. Idag fick jag klagomål på att min hundvalp kissar på asfalten utanför porten. Medan jag å ena sidan håller helt och fullt med om att det inte ser vare sig fräscht eller kul ut, har jag svårt att se varför man tycker att det är värt att klaga på en tre och en halv månad gammal valp som inte lärt sig att hålla sig tills han når buskarna än. Även om man tycker att det är otrevligt nu, är det inte ett fenomen som kommer att bestå.
Tiden det tar att nå dit är överkomlig att stå ut. Vart tog toleransen och förståelsen vägen?
Det här är hyss mina välvilliga och mysiga grannkärringar hittar på därför att de inte tycker om mig. Jag har än idag, efter tio år, inte lyckats klura ut vad det är jag har gjort för att förtjäna att ta så in i helvete mycket skit.
Vi kan väl säga såhär; jag är inte nöjd. Faktum är att jag är fruktansvärt missnöjd, för att uttrycka det snyggt. Jag anser mig vara en bra matte, och en bra människa ovanpå det. Att ge sig på mig och mina djur i kombination är ett slag under bältet, och jag är så fruktansvärt trött på att ta emot det här.
Framför allt är jag trött på att ta skit över saker där jag inte gör något fel, utan det enda saken handlar om är att folk som inte gillar mig vill sätta dit mig.
Och tro mig när jag säger det; det finns ingen annan agenda bakom det här, än just precis det. Mina grannar vill sätta dit mig. De vill att jag ska skämmas. De vill kunna prata skit, snacka bakom min rygg, sprida lögner och rykten och så vidare, bara för att de inte har något bättre för sig. Det finns inte en enda jävel som gillar de här äckelpottorna, och de har fruktansvärt tråkiga liv. Till och med jag som själv går hemma, har betydligt mer spännande och givande liv än de har.
Om min hund lämnade kisspölar utanför deras ytterdörrar i trapphuset varje dag, och jag vore lat och gav fan i att torka upp det – då finns det stort utrymme för att klaga och gnälla. Men att gnälla bara för att gnälla, är småsint så det fullkomligen stinker om det. De har verkligen inget bättre för sig, och jag är så sjukligt jävla trött på att vara måltavla för deras självrättfärdighet. Det här är människor där jag inte ens kan låtsas se att de har några positiva sidor.
De senaste åren har det varit lugnt, och jag har lyckats ta mig från ett rejält underliggande hat och förakt, till en acceptans över att vi bor i samma trapp. Men om de ska börja jävlas igen kommer det hat jag hyser för dem att blomma upp igen – det ligger redan och kokar precis under ytan, och det krävs inte mycket för att det ska vräka fram.
Den enda fördel jag kan se med det här är min egen reaktion på det. För första gången blir jag inte jätteknäckt – jag blir förbannad. Jag är så rasande att jag ser rött, och jag vill skada dem. Jag vill sätta dit dem på ett sätt de inte kommer undan, för jag kan inte på något som helst vis tycka att det är ok att trakassera folk på det här viset. Och trakasserier är precis vad det är frågan om.
Även om jag är annorlunda mot de flesta andra, även om jag har en psykisk sjukdom, så råkar jag faktiskt vara en bra människa. Jag är dessutom en bra matte – förmodligen bättre än många andra. Jag har inte förtjänat att behöva hantera andra människors.. jag vet inte ens vad jag ska kalla det.
Jag vill inte gå runt och känna på det här viset inför mina grannar. Det är så fruktansvärt tråkigt. Jag behöver inte gilla eller vara överförtjust i dem, men det vore jävligt schysst att ha en neutral inställning till dem, som jag har till resterande grannar.