Jag fyller år idag. Dessutom blir jag liksiffrig (44). Inte för att det spelar nån roll, men jag tycker ju personligen att det låter lite kul att säga just liksiffrig för den sakens skull. Ungefär lika kul tycker jag att det är att det är lika liksiffrigt (33) år sedan jag skulle ha börjat på Hogwarts, om jag känt till det och dessutom varit magisk av mig.
Nu är jag ju inte elva år längre, och jag är inte heller magisk på det vis som krävs för att komma in på Hogwarts, även om det troligen skulle ha varit väldigt roligt. Däremot har jag en hel del tankar om födelsedagar, specifikt min egen, som jag tänkte lufta.
Min födelsedag är den viktigaste dagen på året för mig. Jag skiter fullständigt i jul, nyår, påsk, midsommar och alla andra högtider. För mig är min födelsedag viktig därför att jag föddes på den här dagen för si och så många år sedan. Jag föddes. Min mamma klämde ut mig mellan sina lår. Det är stort. Min ankomst förändrade mina föräldrars liv för all framtid. Helt plötsligt fanns en till människa i världen och tog upp plats. Helt plötsligt fanns jag, när jag innan förlossningen visserligen existerade, men mer som koncept än som aktiv deltagare i livet.
För mig är det här stort. För mig är det viktigt att fira på ett eller annat vis. Jag har inget behov av storslagna partyn, men för mig är det viktigt att uppmärksamma. Det är den enda dag där jag känner mig lite extra speciell – och tillåter mig att göra det, på ett sätt jag inte gör sådär till vardags. Åldern har ingenting alls med saken att göra – det är trots allt bara en siffra. Men dagen som sådan – för mig är den värd att fira.
Därför saknar jag min pappa idag. Mamma skiter jag i, trots att det var hon som fick jobba för att klämma ut mig. Men det är pappa som alltid funnits med på mina födelsedagar. Han var med när jag föddes. Han var med och producerade mig (även om just den biten kan vara lite icky att tänka på, sådär i största allmänhet).
Jag saknar att ha någon som bryr sig tillräckligt för att vilja fira mig. Jag har naturligtvis vänner, och det är en drös folk som gratulerar på Facebook – men det går inte att jämföra med att bli firad ordentligt. Att träffas, fika eller äta tillsammans, att få en fin blombukett och kanske en present. Jag behöver inget av det, men jag uppskattar att bli tänkt på när jag fyller år. Framför allt saknar jag just att ha någon som bryr sig tillräckligt.
Så även om det är min födelsedag känner jag mig lite småledsen. Årets födelsedagsfirande blir nog av i morgon när min boendestödjare kommer hit, och det känns väldigt trist. Den enda present jag får i år är den billigaste skrivare jag kunde hitta på Netonnet, eftersom jag verkligen behöver ha en ny.
Min nuvarande känsla om det här behöver dock inte vara helt sann. Den skulle kunna bero på vart jag är i kartan av mina klimakteriehormoner, eller bara på det faktum att hela min ekonomiska situation börjar ta ut sin rätt och min allmänna stressnivå blir högre samtidigt som toleransen sjunker.
Yay mig.
I slutänden tror jag att jag är mest besviken på mig själv. Att jag inte engagerar mig mer för att hitta människor som bryr sig tillräckligt för att faktiskt vilja fira mig. Som tycker att jag är värd tiden och engagemanget, och som vill göra mig glad på den enda dag som spelar roll för mig. Det känns ledsamt att jag är den som gjort mig skyldig till att sitta här och tycka synd om mig själv.