Min psykiatriker ringde mig igår angående blodprovet jag äntligen kom iväg för att ta förra veckan. Eftersom Försäkringskassan tagit sitt korkade beslut om mitt bostadstillägg, tar jag en så låg dos av mitt Litium som jag törs, för att det ska räcka längre. Därför visade mitt blodprov en väldigt låg nivå – så låg att min läkare undrade om det överhuvudtaget ger effekt.
Jag skulle inte vilja vara utan mitt Litium. Med tanke på all den stress gällande ekonomi jag lever med sedan ungefär ett halvår, och som kommer att fortsätta på det viset i ungefär ett halvår till om inte mitt överklagande till förvaltningsrätten blir som jag vill, behöver jag mitt litium. Men för att jag ska ha råd, måste jag snåla som tusan för att det ska räcka och jag inte ska behöva hämta ut mer än absolut nödvändigt för pengar jag inte har.
Men vi pratade också om det här med dissociation. Jag skrev nämligen till honom för ganska länge sedan om att jag dissocierar i perioder – det handlar ju inte om att jag gör det på en nivå där vi pratar om DID (multipla personligheter), utan om att jag känner mig frånkopplad och distanserad på ett sätt som är mer obehagligt och obekvämt och inte ett endaste dugg trivsamt.
Bland annat pratade vi om vad det beror på, och jag berättade väldigt kort att jag och min mamma inte hade någon bra relation och att det här med all största sannolikhet kommer av det. Jag minns att varje gång jag åkte hem till pappa efter en helg hos mamma, hade jag svårt att minnas vad vi gjort, vad vi pratat om, hur det känts att vara där, och det var alltid en process att anpassa sig till antingen mamma eller pappa beroende på vilket håll jag åkte åt.
Det har alltid varit svårt att beskriva min relation till framför allt mamma, men den var på många sätt väldigt traumatisk, även om hon egentligen aldrig gjorde något. Men trauman kan vara känslomässiga likväl som fysiska, och mitt och mina syskons trauma ligger mer på den känslomässiga sidan.
Därför tog min läkare upp att medan dissociation å ena sidan inte finns med i någon diagnos (förutom DID), så kan man alltid behandla traumat som ligger bakom det. Att gå igenom en traumabehandling förutsätter dock att man har det tryggt och säkert omkring sig – och så är inte fallet för mig just nu. Men det tar tid att få tillgång till terapi i stan där jag bor, så han lovade att sätta mig på väntelista för just traumabehandling.
Det känns lite knepigt, skall erkännas. Den mer friska, nyktra sidan av mig vill inte så gärna erkänna att det finns ett trauma. Men jag vet ju att det ligger därunder och skvalpar, och just det här med att dissociera lite till och från (och jag har verkligen gjort det så länge jag kan minnas, på lite olika sätt, i olika omfattning och intensitet – men det har alltid funnits där) är så jävla obekvämt att jag anser att det finns skäl till att göra något åt det.
Ser jag fram emot det? Nja, det beror väl lite på hur man ser det. Jag ser inte fram emot att gå igenom min relation till mamma – igen. Eller hela triangeldramat mellan mig, mamma och pappa, för den delen. Men jag ser fram emot att kunna känna mig mer närvarande, kontinuerligt. Jag ser fram emot att dissociera i mindre grad – helst inte alls.
Så vi får väl se, när det kan tänkas bli av. Jag har ungefär ett halvår kvar av överansträngd ekonomi, så under den tiden lär det ju knappast hända. Därefter; tja, det visar sig. Jag vet inte hur väntetiderna ser ut. Men jag är i alla fall uppsatt på en väntelista, och det är faktiskt glädjande. Det är verkligen inte lätt att få terapi i den här stan, så bara det att befinna sig på en lista är en rätt stor grej.