Herregud, jag fyller snart 44 och gick in i klimakteriet för nästan två år sen. Det är ju inte klokt. Tack och lov har jag världens bästa husläkare, eftersom de gynekologer jag har träffat inte lyssnat på mig när jag berättat om de problem jag haft. Deras enda fråga har varit om jag fått svallningar än – att min sömn var extra störd, att min pms och mens bytt plats och så vidare, brydde de sig inte om.
Men min husläkare har alltid lyssnat, och han skrev ut hormontabletter åt mig. Nu har jag ätit just den sorten i ganska precis ett år, och kan konstatera att de inte fungerar optimalt för mig. Jag äter dem, därför att jag vill och behöver bli av med min pms. Jag har alltid haft en fullständigt vidrig pms (pmsd), och har haft behov av framför allt p-stav för att överleva. När jag kom in i klimakteriet, blev min pms oxtokig och bytte plats med mensen, och dessutom blev den ännu mer vidrig än den varit innan.
För mig som också lever med bipolär sjukdom – jag har inte råd att gå runt med självmordstankar flera dagar varje månad. Jag har inte känslomässigt utrymme för att balansera först min bipolaritet, och så sedan denna vidriga pms ovanpå det. Det funkar liksom inte för mig. Och det spelar ingen som helst roll om det är pms, eller om det är klimakteriesymptom – jag fixar inte att behöva hantera det ovanpå bipolariteten.
Så jag hade en telefontid med min husläkare för någon vecka sedan. Fick en annan variant på klimakteriehormoner, endast för att, när jag väl kom till apoteket, upptäcka att de är slut hos leverantören och troligen återkommer i april.
#seriousjävlafuckingfacepalm
Lagen om alltings jävlighet och dryghet slog till med full kraft där. Wham. Så nu får jag fortsätta äta det som inte funkar tillfredsställande ett tag till, även om jag mår rätt crappigt på lite drygt halva kartan. Men jag tror att jag hellre tar det, än att jag riskerar att återgå till min pms(d) om jag gör ett uppehåll. Jag är inte riktigt redo att testa det än – jag vill ha balans, inte känslomässigt kaos.
Jag har alltid gillat min husläkare. Det var honom jag gick till när jag insåg att jag hade en depression för tio år sedan. Det var han som skrev remissen till psyk när jag misstänkte att jag hade bipolär sjukdom. Det var han som skrivit ut levaxin när vi under ungefär ett års tid försökte reda ut vad det var som gjorde att jag kände mig jättesjuk stup i kvarten, efter att jag börjat äta Litium. Och nu är han den enda som lyssnat när jag ville få hjälp för mina klimakteriebesvär.
Min husläkare rockar! ♥
Så det suger att den nya hormonbehandlingen är slut hos leverantör. Jag är så fruktansvärt trött på att det aldrig blir lugn och ro, sådär kontinuerligt som jag vill ha det. Jag är helt med på att alla människor har ups and downs, att man måste lära sig hantera livet och så vidare. Men det är skillnad på att ha ups and downs, att kunna hantera livet, och att bli påverkad av sin egen kropp på ett sätt som blir sjukligt för själen och psyket. Oavsett om det handlar om pms eller klimakteriet eller bipolär sjukdom.
Men det är väl bara att sätta sig på arslet och vänta, och äta de hormoner som fungerar mindre bra, tills vidare. Hellre det än inte alls, tror jag. Den del av kartan som funkar mindre bra, gör sig i alla fall lite mindre känd nu när jag har Boyo att tänka på. Fast jag märker det ändå, och jag retar mig på det. Men den här gången, inte så mycket som exempelvis förra månaden, för då var det fan inte roligt.
Så håll för all del tummarna för att mars månad passerar snabbt och effektivt med tanke på just mina hormoner, och att de jag ska byta till kommer in i april, så kanske det blir lite ordning och reda på det här så småningom.