Idag är det åtta år sedan jag fick min diagnos som bipolär, typ II. Hela åtta år sen. Det innebär att det om någon vecka eller så, också är åtta år sedan jag startade den här bloggen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag tänkte ägna detta inlägg åt att reflektera över det.
När jag fick min diagnos var jag i rejält dåligt skick. Jag hade varit djupt deprimerad i flera år, jag hade försökt driva ett företag utan att lyckas, jag hade engagerat mig ideellt som ordförande i en länstäckande förening, jag hade gått igenom ett antal större förluster och var till råga på allt rejält utbränd. Det var, om jag inte missminner mig, år 2010 som insikten om att jag var deprimerad infann sig. Det tog ytterligare två år med växlande depressiva och hypomana skov utan mellanliggande normala perioder innan jag förstod att det inte var normalt att må som jag gjorde.
Jag startade den här bloggen ungefär en vecka efter att jag fått diagnosen. Från början handlade det mest om att dokumentera och skriva av mig. Med tiden utvecklades det till att bli mer personligt och reflekterande. Stundvis har jag skrivit en del mer lösningsorienterat – tips och tricks om hur man kan underlätta för sig själv, men detta är inte huvudsyftet med den här bloggen.
För mig finns det några saker som är viktiga med att skriva här. Dels för min egen del; genom att skriva blir jag av med en del frustration jag bitvis känner – framför allt inför den livssituation jag befinner mig i. Men jag skriver också för att jag vet att det finns andra som befinner sig i, kanske inte exakt samma, men liknande situationer. Jag är inte ensam om att leva med bipolär sjukdom, och kan jag ge någon annan något slags igenkänning så är det givetvis trist, men samtidigt skönt. Både för mig och den andra personen.
Men jag skriver också för dig som inte lever med bipolär sjukdom, eller kanske inte ens med någon som helst form av psykisk ohälsa. Kan jag ge någon form av insikt om hur en bipolär hjärna fungerar, hur vardagen kan se ut, vilka funktionsnedsättningar som kan dyka upp, är det bra.
För mig personligen har det hänt rätt mycket under de här åtta åren. Jag har nått en något motvillig acceptans omkring det faktum att jag inte klarar av att jobba på ett traditionellt sätt – kanske inte alls. Jag har till fullo accepterat att jag inte “är” eller fungerar som alla andra, och jag har bestämt mig för att folk får lov att ta mig för den jag är, eller helt enkelt låta bli. Det är ok att inte gilla alla, och gillar man mig inte är det ok att hålla sig borta.
Jag har också tagit mig igenom en lång period av att inte ha några framtidsdrömmar alls, till att återigen ha hittat saker jag drömmer om. Kommer jag att nå dem? Det har jag ingen aning om. Jag skulle vilja det, eftersom jag anser att även jag har rätt att ta mig vidare i livet – men det återstår att se.
Sedan finns det insikter jag gärna skulle vara utan. Till exempel stör det mig att jag har ett ben på vardera sidan om begreppet “sjuk” – jag är för sjuk för att jobba och vara “normal”, men jag är för frisk för att nöja mig med det. Det skapar ett moment 22 jag inte alls uppskattar och inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur.
För att återknyta till själva bloggen; det här är den blogg jag haft längst och jag är oerhört stolt över den. Här finns dokumenterat åtta år av mitt liv, med både uppgångar och motgångar. Jag har varit öppen om det mesta, även sådant som de flesta skulle tycka är oerhört genant. Det enda jag tror att jag inte skrivit särskilt mycket om alls är sex och kärlek, vilket beror på att det inte varit intressant för mig – alls. Det är fortfarande inte särskilt viktigt för mig, eftersom jag för första gången i mitt liv sätter mig själv före allt annat.
Men bloggen har genomgått många förändringar genom åren. Inte bara innehållsmässigt; den har också sett väldigt annorlunda ut genom årens lopp. Oftast svartvit, men några korta perioder har den varit mer färgglad. Fast jag återkommer alltid till det svartvita – kanske för att det är en så tydlig manifestering av den bipolära sjukdomen.
Om jag ska försöka knyta ihop hela inlägget; det bästa som har hänt mig under de här åtta åren är att jag hittat min inre kärna. Det som är jag. För dig som följt mig länge vet du att det till stor del beror på förlusten av min pappa kombinerat med den psykoterapi jag gick i under en period. Bortsett från att jag saknar min pappa väldigt, trots att det är tre år sen han dog, är jag oerhört stolt över mig själv för att jag tagit det utrymme han gav mig i och med sin död, och blev – jag.
Och till dig som läser här på bloggen; tack för att du är med mig på min resa genom livet. Det är vare sig lätt eller roligt varje dag, men det är i alla fall mitt liv.