Den 4 juni förra året (2019) förlorade jag Försvarsmaktens Ella, en svart schäfertik jag levt med ända sedan hon var åtta veckor gammal. Vårt liv tillsammans har inte varit någon dans på rosor (eller kanske just precis det), med tanke på att jag varit väldigt sjuk under stora delar av hennes liv, samt att hon inte var en lätt hund att leva med.
Det finns väldigt många fördelar med att leva tillsammans med en hund, när man har någon form av psykisk ohälsa. Det finns så mycket vi kan lära oss av våra hundar, som på sikt faktiskt förbättrar oss själva som människor. Vem kan säga nej till det, liksom!? 🙂
För mig har livet tillsammans med Ella inneburit – uppenbarligen tid spenderad utomhus varje dag, förutom de tillfällen hon av ett eller annat skäl varit hemma hos någon annan. Men det har också betytt att jag varit tvungen att kliva åtminstone ett halvt steg utanför den bubbla jag väldigt lätt skapar åt mig själv när jag inte har någon som tvingar mig att vara mer närvarande. Som en hund. Med en hund är man tvungen att vara närvarande så stor del av tiden som möjligt.
En hund fungerar också som en spegelbild, vilket gör att det blir väldigt lätt att märka när man själv är obalanserad. De gånger (och de har varit oräkneliga) jag varit ur balans av ett eller annat skäl har Ella visat det genom att bete sig på ett sätt som gjort mig ännu mer lättretlig, frustrerad och så vidare, än jag var från början. Där har vi the challenge of the year; att få sig själv såpass i balans att man kan hantera hundens muppigheter utan att förvärra situationen.
En läskig sak med just bipolär sjukdom, tycker jag, är de tillfällen där jag upplever att jag tappar fotfästet helt och hållet. Där har Ella varit väldigt bra att ha, eftersom hon (och givetvis katterna) gett mig något att hålla fast mig i. Inte fullt lika stabilt som något att stå på, men tillräckligt för att så sakteliga hitta fotfästet igen – helt enkelt därför att man måste. Hundar söker trots allt balans, och som en hunds människa anser jag att det är min plikt att erbjuda så hög grad av balans jag bara kan.
Sen funkar det ju inte vissa gånger. Så är det ju bara. Men att leva med en hund ger mig ett syfte och ett mål – att erbjuda min hund balans. Det gör att jag själv har lättare att hålla ihop, och det blir lättare för mig att ta vettiga beslut som rör både mig själv men framför allt min hund. Men som sagt var; jag skulle ljuga om jag sade att jag själv varit balanserad under hela Ellas liv.
Nu har jag snart varit utan min egen hund i åtta månader. Det är otroligt lång tid, samtidigt som jag fortfarande saknar min Ella så det skär i hjärtat. Men det har gått tillräckligt lång tid för att det ska få plats en ny hund i mitt liv.
Till min stora förvåning blir det inte som jag hade planerat. Jag hade tänkt mig att jag skulle skaffa en Cão da Serra da Estrela (mycket ovanlig ras), men i stället blir det en oregistrerad helsvart schäferhane. Jag hade inte alls tänkt mig en brukshund igen, men jag har fått den bestämda uppfattningen att just den här uppfödaren siktar på bra familjehundar snarare än hardcore brukshundar. Och även om jag inte vill träna/tävla med min hund i bruksgrenar, så tycker jag ändå att det är rätt kul att aktivera min hund på lite olika sätt.
Så om ganska precis tre veckor åker jag ner till Skåne och hämtar hem min lillkille. Jag har bestämt mig för att kalla honom Boyo. Jag är oerhört förtjust i namnet, och för mig som gärna korsar olika sinnen, är det ett mörkbrunt namn som smakar riktigt mörk choklad med så hög kakaohalt att det blir torrt i munnen. Vi får se om Boyo själv lever upp till min upplevelse av hans namn. 😀
Jag tror inte att jag med ord kan beskriva hur nöjd jag är med det här att snart ha en hund i mitt liv igen. En egen hund, mind you. Jag har ju några hundar som hänger med mig och Molly (som numer är ensamkatt, eftersom hon inte vill ha en ny katt efter Zoe) regelbundet, men det är inte alls samma sak. Att snart ha min hund igen, även om det inte är Ella, är så extremt tillfredsställande. Jag gillar mig själv när jag har en hund i mitt liv, så jag ser verkligen fram emot det här.
Gillar du hundar och vill läsa mer om hur jag förhåller mig till hundar, och givetvis – Boyo och hur vårt liv tillsammans kommer att formas, rekommenderar jag dig ett besök på the Beast, min hundblogg.
Själv tänker jag ägna tiden fram till den 12 februari och min Skåneresa till att mysa vid tanken på att snart ha min egen hund igen. ♥