Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

I morgon är det tre år sen min pappa dog. Tre hela år. Det är tamejfan helt otroligt. Vi rör oss snabbt genom tiden. De här tre åren har onekligen varit en resa för min egen del, i detta att lära mig att leva utan en konstant krycka.

Ska jag vara sån, har jag i och för sig förlorat nästan alla mina kryckor, de senaste tre åren. Först pappa. Sen Ella, och så Zoe senast. Tur för mig att jag har Molly kvar – och att det snart kommer en ny liten pälsboll hit. Jag inser att jag har glömt bort att nämna här på bloggen, att jag åker till Skåne den 12 februari och hämtar hem ett stycke hundvalp. 🙂

Jag får berätta mer om hundvalpen senare. Idag tänkte jag hålla mig till pappsen.

Min pappa har alltid, så länge jag kan minnas, anklagat mig för att vara en kopia av min mamma. Det har alltid varit underförstått att detta inte är något positivt. Snarare som att jag borde skämmas och genast sluta upp med det.

Jag har varit väldigt lik min mamma, på fler sätt än jag har lust att tänka på. Än idag vet jag inte varför hon gjorde så stort intryck på mig (och mina syskon), och varför det gjorde att pappa uppfattade mig som så oerhört lik henne, på sämsta möjliga vis.

Det är faktiskt inte särskilt ofta som pappa (eller någon annan, för den delen) påpekat att jag är lik honom. Jag har nog aldrig trott att jag varit det, särskilt inte eftersom jag alltid varit medveten om att jag är lik mamma. Både till utseendet och sättet.

Ett par exempel på sådant pappa tyckte att jag var lik mamma, är en extrem stolthet samt oförmågan att hantera kritik. Mamma var en extremt stolt kvinna, fast på helt fel sätt och av fel anledningar. Hon kunde inte heller hantera någon som helst form av kritik eller ifrågasättande av någonting alls som hade med henne att göra, om det så var på flera mils avstånd. Hon blev oerhört förorättad, förolämpad och sårad, och svarade alltid med att ge igen tusen resor värre. Eller för den delen; säga upp bekantskapen. Detta var ett konstant närvarande hot, även för oss barn.

Fast jag tror att pappa ibland glömde bort att han själv faktiskt hade del i min tillblivelse. Jag bodde ju med honom, så man tycker ju att jag borde vara mer som honom, men han lade alltid så mycket fokus på att jag var lik mamma att det kanske blev en självuppfyllande profetia. Vad vet jag.

När mamma dog, slog jag över och jobbade väldigt hårt på att vara så normal jag kunde. Nu har jag aldrig varit normal och lär nog aldrig bli det heller, men jag hade ett oerhört stort behov av att vara så normal som möjligt under flera år.

Det var för övrigt troligen mammas död som på sikt gjorde att jag insjuknade och blev så otroligt bipolär av mig, några år senare. Ja, plus en massa annat, förstås.

För att återigen återgå till pappa; nu när han varit borta i några år har jag ju varit så illa tvungen att lita på mig själv. Det har inte varit lätt, men jag klarar ju faktiskt av att leva utan honom. Han har alltid funnits där för att bekräfta mig, vilket verkligen har varit på gott och ont. Spegelbilden han har reflekterat har inte alltid varit så kul. Men han har alltid funnits där.

Och nu finns han inte där. Sedan tre år tillbaka.

Det är på en och samma gång så extremt märkligt och naturligt – och samtidigt oerhört skönt. Hans frånvaro ger mig utrymme att vara mig själv på ett sätt jag inte upplevt att jag kunnat vara förut. Och samtidigt; han var min pappa, och jag saknar honom oerhört. Senast igår ville jag ringa och diskutera Jonas Sjöstedt som ska avgå som partiledare för Vänsterpartiet. Men det går ju inte, för det finns ingen att ringa till längre. I alla fall inte de gånger jag vill prata med just pappa.

En annan sak jag har noterat sedan pappa lämnade mig, är att jag har blivit mer lik honom. I alla fall som jag upplever det själv. Jag har blivit mer saklig än jag var förr. Jag har alltid varit principfast på samma sätt som han är, vilket inte nödvändigtvis är av godo.

Det finns nog saker som började göra sig synliga långt innan han dog. Jag tror jag var runt trettio – ungefär samtidigt som jag började bli jättesjuk, när jag började lära mig det här med att våga ta plats, synas och höras, och förvänta mig att bli sedd och hörd. Nu när det gått några (!) år, är det flera av mina nära vänner som säger “när du pratar, lyssnar man”.

Jag väljer att ta det som en komplimang.

Men detta är faktiskt något som jag har lärt mig av pappa. Inte för att han var så onormal, men för att han hade ett jobb där han förväntade sig att bli sedd och hörd och respekterad för det han sade.

Trots att jag saknar min pappa väldigt mycket, är det väldigt skönt att äntligen få bli en sammansmält person. Att få vara lik både mamma och pappa utan att någon envisas med att anklaga mig för att vara det ena eller andra, stup i kvarten. Det gör att jag ger mig själv möjligheten att få vara hel, i stället för att hela tiden behöva välja och dessutom känna mig arg för att jag inte får vara jag.

I morgon ska jag tända ett ljus för pappa och fira att jag fått ha honom, trots att vår relation inte alltid varit en dans på rosor. Eller kanske just precis det; med en sjujävla massa taggar att riva sig på. 😀 Nåja. Jag älskade honom oerhört mycket, och det tänker jag fortsätta med tills jag själv dör.

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet