Insamling

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



Jag har ju sjukersättning, vilket gör att jag inte gör något annat än går hemma och har tråkigt. Det finns väl ingenting som är fel med det, bortsett från att det inte gynnar mitt behov av identitet. Jag är liksom ingenting. Jag är ingen och ingenting, varken i mina egna eller andras ögon. Detta är, märker jag, något som stör mig oerhört – framför allt eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt saken.

Min mamma hade det här behovet också, av att vara någon. Hon åstadkom sin identitet genom de män hon var tillsammans med, vilket inte är något jag har ägnat mig åt. Jag vill inte att min identitet ska vara beroende av en annan människa, vilket hon uppenbarligen inte hade några problem med. Den häftigaste reflektion av sig själv mamma hade var när hon var prästfru.

Mitt eget behov av att vara någon, gissar jag grundar sig i att jag aldrig fick bekräftelse på det sätt jag behövde som barn. Plus att jag ärvt mammas behov av det här med identitet samt pappas behov av självförsörjning.

Jag vet inte alls vad jag ska göra åt det här. Jag tänker ibland att jag skulle vilja starta en Youtubekanal och göra nåt skithäftigt. Men så tänker jag en gång till och inser att näh, det vill jag inte. Jag har inte lust att utsätta mig för den mängd kritik som det skulle innebära, oavsett vad jag skulle välja att prata om.

Det här är skitdrygt, kan jag upplysa om för den som inte varit med om det. Jag gillar inte alls att känna mig som en nobody. Flertalet av mina vänner skulle nog säga att jag inte alls är en nobody, att jag tvärtom har en stark identitet och så vidare. Men varför upplever jag inte det själv?

För att inte tala om – varför är det så viktigt för mig att känna att jag är någon? Att jag har en roll att fylla? Någon slags uppgift att utföra?

Det skall erkännas att jag för tillfället, mina klimakteriehormoner som jag äter till trots, under ett par veckor (första halvan av kartan) har haft en hel del pms-liknande symptom. Jag är lättretlig, lättpåverkad, allmänt låg och har en väldigt stark känsla av en förskjuten balans i bröstkorgen. Därför är jag inte alls säker på att det jag skriver nu har någon slags sanning i sig – det kan mycket väl vara antingen ett utslag av pms-hjärna, eller den bipolära delen, som spökar och jävlas.

Men just i samma ögonblick – nu, spelar det liksom ingen större roll. Det är nog så irriterande, oavsett vad det beror på.

Och faktum är att även om känslan kanske mer eller mindre försvinner en annan dag, så kvarstår behovet. Jag har ett behov av att vara någon. Jag har ett stort behov av bekräftelse, och av något skäl räcker det inte att bli bekräftad av mina vänner. Av något skäl är..

Oh no.

Oh, hell fucking no. Tänk om jag är på väg in i ett av mina skitdryga perioder där jag kommer att kräva bekräftelse av varenda människa jag inte ens känner, och därefter skämmas så jag vill sjunka genom jorden.

Oh, fuck. Jag får återkomma om den saken. 😮

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet