Vi börjar närma oss slutet av det här året, så jag tänkte göra en mindre sammanfattning. Det har på många sätt varit ett oerhört tradigt år, och jag ser fram emot ett nytt, förhoppningsvis bättre sådant. Men vi börjar med att ta en titt bakåt i tiden, på året som gått.
Det första som slår mig är att det här året har inneburit stora förluster för mig. Inte nog med att jag förlorat min hund och största delen av mitt bostadstillägg; jag har också, för bara ett par dagar sedan, förlorat min äldsta katt Zoe. Hon har under några månader blivit mer och mer tydlig i att hon inte vill vara med längre, och nu var det dags. Jag har varit oerhört ledsen, men faktum är att det går bättre än jag trott.
Till min stora förvåning, vilket jag inte alls hade förväntat mig, är min numer enda katt Molly, väldigt tydlig med att hon vill vara ensam katt fortsättningsvis.
Förändring kostar på, kan man väl säga. Och då menar jag inte i pengar. Det tar till exempel oerhört mycket energi att finnas där för sitt djur när det är dags att gå vidare. Jag blir rätt utslagen av det, men skulle aldrig drömma om att inte vara där. Det är, anser jag, det finaste jag kan göra för mitt djur – att finnas där som trygghet i allt okänt. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag kunnat vara det för alla mina djur som lämnat mig. Hur jobbigt det än är, vill jag inte ha det på något annat sätt.
Men det är inte roligt. Mitt liv ser oerhört annorlunda ut nu, mot vad det gjorde för ett halvår sedan. Jag förväntar mig att det kommer att fortsätta förändras nästa år – men förhoppningsvis till det bättre.
På det stora hela är det ungefär vad hela det här året har gått ut på. Förluster. Redan i januari började Ella, min hund, att förvarna mig om att det var på gång. Den 4 juni var det dags att säga adjö. Därefter sorgearbete i omgångar för att inte gå under. Kort därefter; godkänd skuldsanering – och Försäkringskassans beslut om mitt bostadstillägg med en minskning på cirka 3 500 spänn i månaden fram till nästa höst. Och så nu – Zoe.
Trots att året har sugit jävligt hårt på många sätt, väljer jag att inte ta det hårdare än nödvändigt. Det är en sak att sörja sina djur, det är en annan att låta sig uppslukas av en upplevd orättvisa och tillåta sig att sjunka djupare än nödvändigt.
Jag väljer aktivt och medvetet att sörja det som varit, men också att inse och förstå att det var nödvändigt för att komma vidare. Jag har till exempel alltid vetat att jag vill ha fler, och framför allt en annan sorts hundar än Ella, men så länge jag haft henne har jag inte velat skaffa någon mer. På samma sätt som Molly nu vill vara ensam katt, har Ella alltid velat vara ensam hund.
Så nu får Molly vara den som följer med in i nästa kapitel av mitt liv. Ett liv utan Ella och Zoe. Jag håller fortfarande på att lära mig att det är ok att gå vidare utan dem, men dörren till det liv jag hade med dem har stängts nu och en annan håller på att öppnas. Att en dörr stängts betyder inte att den som öppnas är dålig – bara att den är annorlunda.
Så jag antar att jag stövlar mot 2020 med viss fundersamhet över vad tusan det här året kommer att innebära. Men min förhoppning är ju till exempel att det kommer att innebära en ny hund. Förhoppningsvis lite annat smått och gott i positiv anda, utöver det. Jag kan verkligen tycka att jag förtjänar det.
Jag brukar avge något slags generellt nyårslöfte sedan ett antal år tillbaka, fast jag tror att jag ska skippa det i år. Jag har ingen större lust, faktiskt.
Fast – det kan komma att förändras. Just idag är jag lite låg, sådär i största allmänhet, så det jag tänker och känner idag är inte nödvändigtvis sant. Den bipolära hjärnans ständiga följeslagare – lögnen. #eyeroll