Jag har överklagat Försäkringskassans beslut om mitt bostadstillägg en gång. Givetvis fick jag avslag på det. Vad annat kunde man ha förväntat sig, liksom? Nu har jag bestämt mig för att jag ska överklaga ännu en gång, den här gången till Förvaltningsrätten. Tror jag att jag får som jag vill?
Det har jag faktiskt inte den blekaste aning om. Min personliga åsikt – och faktiskt många andras, med mig, är att Försäkringskassan har gjort fel. I alla fall ur ett moraliskt perspektiv. Men jag vet ju också att de har regler att förhålla sig till, oavsett vad jag tycker om saken. Hur reglerna ser ut i detalj, eller hur man kan/bör tolka dem har jag dock ingen aning om.
Men – jag tycker att det är värt att överklaga en gång till, i alla fall. Jag vet inte om jag vinner på det. Men det enda jag har att förlora är bläcket och pappret som går åt att skriva ut min överklagan, kuvertet och frimärket som krävs för att skicka iväg det. Jag kan leva med den mindre förlusten, i det fall det innebär att jag (förhoppningsvis) kan vinna tillbaka mitt bostadstillägg.
Jag ringde faktiskt Socialkontor ekonomi i Västerås stad (försörjningsstöd) för att höra hur de resonerar om man hamnar i samma situation som jag, men har försörjningsstöd i stället för sjukersättning. Enligt henne gör de en utredning utifrån situationen, och utifrån vad jag berättade för henne trodde hon inte att de skulle se Kronofogdens försäljning av mitt farsarv som en inkomst, eftersom jag inte tagit del av några pengar.
Dessutom gjorde människan jag pratade med en provuträkning på de pengar jag får nu, och enligt den ligger jag med det bostadstillägg jag får nu, 247 kronor under normen för försörjningsstöd. Rent spontant är det inte ens värt att söka utfyllnad för de få slantarna.
Vi får väl se hur det går, antar jag. Men hela situationen känns så sjukt jävla absurd. Hela min ekonomi… Låt oss bara säga att jag verkligen, verkligen skulle vilja sätta dit Överförmyndarnämnden här i stan, eftersom deras tjafs och strul under flera års tid, har orsakat rätt stora ekonomiska förluster för min del.
Om någon minns har jag, tror jag, vid något tillfälle för länge sen skrivit om att min terapeut tyckte att jag var så arg. När det gäller just det här – oh, bloody fucking hell yes, jag är arg. Jag är arg på att systemet och myndigheter har alldeles för stor makt att ställa till det för enskilda individer. Jag förstår och accepterar att det måste finnas ett system, men när systemet inte fungerar som det borde och jag (och givetvis många andra) själv drabbas blir jag oerhört missnöjd (to say the least).
Fast just för ögonblicket är jag sådär lite lagom arg. Tillräckligt arg för att orka engagera mig i att överklaga, men inte tillräckligt arg för att skriva så att jag gör mig själv mer skada än nytta. Tror jag, i alla fall.
Det återstår att se, det med.
Men håll för all del tummarna för att det här överklagandet gör susen. Jag har ytterst lite, om någon alls, erfarenhet av Förvaltningsrätten och hur de dömer/beslutar. Men jag är inte alls ok med att behöva leva genom ett helt år på mindre än existensminimum, när allt jag står för skriker och vrålar på högsta volym att det är fel.