Visst har jag väl berättat att Försäkringskassan fått för sig att sänka mitt bostadstillägg med drygt 3 500 spänn i månaden under ett år framåt? De gör det, därför att Kronofogden beslagtog de aktier jag ärvde efter min pappa när han dog, och dessa såldes till vrakpris på exekutiv auktion. Försäljningen syns som inkomst på min deklaration, varpå Försäkringskassan anser att jag har haft för mycket pengar att röra mig med och därför drar de ned mitt bostadstillägg.
På förekommen anledning vill jag poängtera att jag välkomnar kommentarer, men kommentarerna bör hålla sig till det inlägget handlar om – inte vad man har för åsikter om mitt sätt att skriva.Jag överklagade beslutet, och fick svar för ett par dagar sen. De ändrar inte sitt beslut om att dra ner mitt bostadstillägg, trots att jag skickade med kopior på beslut och försäljning från Kronofogden.
Vis av erfarenhet vet jag att det är jävligt kämpigt att slåss mot myndigheter, så jag hade faktiskt tänkt ge upp där. Jag har ingen aning om hur reglerna ser ut, men jag gissar att det är så enkelt som att förtjänst av det större slaget (som det här ändå får räknas som) gör att bostadstillägget dras ner. Man kan tycka vad man vill om att det ser ut så, men det är väl förmodligen precis så det är. Dessutom, för första gången på länge, kände jag att det är dags att välja mina strider.
Men så såg jag, som av en händelse på ett helt annat ställe (som jag har glömt bort vart det var) att det också går att överklaga till Förvaltningsrätten. Det har jag gjort med beslut från Överförmyndarnämnden, så det borde jag ju ha kunnat lista ut helt på egen hand. Men det hade jag glömt, och nu när jag blev påmind så tror jag faktiskt att jag ska göra det.
Så jag tänker mig att jag ska överklaga till Förvaltningsrätten och se vad de säger. Jag tycker att det här blir väldigt bakvänt för mig som individ, även om jag förstår att det finns regler som säger att det ska fungera på ett visst sätt. Jag har svårt att föreställa mig att det är tänkt att det ska kunna bli såhär, men för mig blir det – givetvis, så.
Jag är lite fascinerad över att jag reagerar såpass lite på det här. För bara något år sedan hade jag brutit ihop fullständigt och varit golvad i månader. Jag hade definitivt inte fixat att överklaga på egen hand, eller ens att hantera det känslomässigt. Men som det känns just nu så tänker jag – det löser sig. Det måste det göra, för det här är så absurt så det är löjligt åt det.
Jag har ingen aning om hur det kommer att lösa sig, men löser sig, det gör det. På ett eller annat sätt.
Nu, dock, ska jag ägna mig åt lite intimt umgänge med min säng. Jag tror inte att jag någonsin kommer att fatta varför min dygnsrytm är som den är.