Hoppsan, nån enstaka insikt nu igen

Beklagar uppehållet. Jag har ägnat tid åt åldersrelaterade krämpor (inflammerad sena i vänster tumme/handled), att sörja min hund, skriva på lite andra bloggar (när jag inte haft ont i tumme/handled) och lite annat smått och gott. Men jag fick just någon slags insikt jag tänkte försöka fundera lite över, trots att jag är sjukligt trött.

Eller jag kanske ska säga; jag kom på en för mig väldigt relevant och viktig fråga om mig själv. Jag satt nämligen just och funderade över hur det kommer sig att jag har ett så märkligt sätt att förstå en del saker andra säger till mig. På ett sätt har jag väldigt svårt att läsa mellan raderna, medan jag på andra sätt har väldigt lätt att göra det.

Bara det i sig är lite smådrygt. Hur ska man veta när man läser rätt mellan dessa rader?

En annan sak jag funderar över är varför vissa saker andra människor säger, går käpprätt rakt in i min hjärna och jag tolkar det som total sanning. Ett exempel på detta är när min pappa sade till mig, en gång när jag inte alls var gammal, att det inte går att försörja sig som konstnär. Jag hade precis sagt att jag ville bli konstnär när jag blev stor, nämligen. Den här föreställningen att det inte går att försörja sig som konstnär är något som, trots att jag gjort en hel del ansträngningar att försörja mig som fotograf, påverkar min självbild, mitt sätt att se på och tänka omkring konstnärliga yrken, det påverkar hur jag förväntar mig att min omgivning ska reagera på mig och det jag gör – och så vidare i all oändlighet.

Allt detta, enbart på grund av en enda sak min pappa sade till mig när jag var barn.

Är jag den enda som tar emot sådant andra människor säger, som sanningar, på det här sättet? Eller gör andra det också? Jag frågar, därför att jag verkligen inte vet. Och det gäller inte allt, men en del saker går verkligen raka vägen in i mitten av min hjärna, mitt medvetande, och sätter sig som sanning, som verklighet, som inbiten övertygelse som jag inte har klurat ut hur i helvete jag kan rubba på.

Jag tror att jag alltid har varit såhär. Och jag kan inte för mitt liv komma på varför. Antingen har jag någon annan diagnos (autism?) som gör att jag tar så mycket i kommunikation som sant, det som gäller, det jag har att förhålla mig till, och så vidare, eller så… är det något annat skumt.

Har ni några förslag, ni som läser här? Kommentera gärna, för jag skulle verkligen vilja veta om det här är något som går att göra något åt. Det retar mig en aning att jag är så oerhört lättpåverkad på det här sättet.

Men missförstå mig rätt, dock. Till att börja med; det här är inte någonting jag går och grubblar över 24/7/31/365, och det är inte heller någonting jag mår dåligt över. Men det stör mig, eftersom jag märker att jag har en hel del föreställningar om lite diverse olika saker, som inte nödvändigtvis är mina egna. De kommer någonstans ifrån, och den enda anledning jag kan komma på utöver en eventuell annan diagnos, är att jag på grund av hur jag växte upp är väldigt just lättpåverkad. Nästan som i lätthypnotiserad, även om sammanhanget inte nödvändigtvis funkar för det.

Även om jag inte mår psykiskt dåligt över det här, är det något jag tänker ägna lite tid och energi åt att fundera mer över. Om inte annat därför att det finns vissa saker som inte är särdeles gynnsamma för mig och det liv jag vill leva. Gamla föreställningar man dras med sätter lätt stopp för planer och mål, i stället för att vara hjälpsamma och föra en framåt.

wish me luck, för all del. Jag är tack och lov tillräckligt gammal för att inte längre känna behovet av att leva på det sätt mina föräldrar gjort, och ville att jag skulle göra.

 

Insamling

Självporträtt 2019

 

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet