Otraditionellt leverne

I hela mitt liv har jag kämpat för att passa in. Jag har aldrig någonsin känt att jag hört till i något sammanhang. Det finns naturligtvis många anledningar till det, flera om vilka man kan läsa i boken som nu finns att köpa här på bloggen (Jaget som inte var mitt).

Det som stör mig mest med det, numer, är att jag fortfarande inte riktigt hör till någonstans. Jag har vänner, såklart, men det är inte riktigt det jag tänker på när jag tänker “höra till”. Jag misstänker att ordet och sammanhanget jag söker efter är just familj. Eller; delvis, i alla fall. Jag hör ju inte hemma någon annanstans heller.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har upplevt mig tillhöra normen. Jag har alltid stått utanför, på ett eller annat sätt. Jag behöver inte titta särskilt långt tillbaka (ja, ok, några år) för att med höjt ögonbryn och viss humor inse att jag definitivt inte tillhör normen för de som hamnar i knät på socialkontor ekonomi, med behov av försörjningsstöd under längre tid än några månader.

Just nu känns det som att jag kämpar för att få lov att tillhöra normen så långt det är möjligt när man lever på sjukersättning. Men varje gång jag gör ett extra tappert försök, dyker det upp någon anledning för samhället att knuffa mig utanför gränsen för vad som är norm – igen.

Jag tar upp det här eftersom min nuvarande situation känns precis exakt såsom jag skrev här ovanför. Med tanke på hur jag blir behandlad (eller inte behandlad) av både Överförmyndarnämnden och Tingsrätten i Västerås/Västmanland, blir min upplevelse och erfarenhet att jag inte är välkommen in i samhällets lägsta norm. Den normen varandes sjukpensionär som inte gör väsen av sig, som accepterar situationen och fortsätter existera som om det vore nog.

Min spontana reaktion på hur mitt liv fortlöper genom all denna eviga kringelikrokväg, är att jag snart ger upp mina försök att tillhöra normen. Varför ens försöka, när jag ändå inte får plats i den?

Det kanske finns andra saker jag får lov att acceptera. Som till exempel; jag tillhör inte normen. Jag är inte särdeles traditionell i mitt sätt att leva (eller vilja leva). I stället för att kämpa för att passa in, kanske jag ska göra tvärtom. Tillåta mig att vara så icke-traditionell och icke-normativ jag bara kan. Bli riktigt jävla excentrisk.

Vad har jag att förlora? Jag ställer frågan seriöst menad.

Om jag väljer den vägen kan jag i alla fall känna igen mig i mig själv. Som det är nu känns det mest som att jag längtar efter något jag aldrig kommer att få, eftersom samhällssystemet konstant ser till att jag straffas för diverse, och som inte tillåter mig att bli den jag vill vara.

Och om jag inte får vara den jag vill vara på ett traditionellt sätt, får jag helt enkelt lov att vara den personen på ett o-konventionellt sätt. Hur jag ska bära mig åt har jag inte riktigt bestämt mig för, även om jag har planer i vissa riktningar (och som inte hör hemma på den här bloggen).

Det jag vet med säkerhet är att jag trots att jag lever med min bipolära sjukdom samt konsekvenserna efter den, är jag inte död. Jag har inte lust att ha en existens – jag vill ha ett liv. Jag vill bygga mig ett liv efter mina egna förutsättningar, på ett sätt jag känner gynnar mig och som ger mig det jag vill få ut av livet.

Jag är inte beredd att låta någon annan diktera vad jag får eller inte får. Och om jag inte får möjlighet att så långt det är möjligt vara som alla andra, tänker jag gå åt andra hållet i stället.

Så jag är hemskt ledsen, Samhällsnormen. Du får helt enkelt flytta på dig.

 

 

Insamling

Självporträtt 2019

 

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet