Jag är så sjukt trött på att kämpa för mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag funderat på om det är dags att ge upp. Bara sätta sig ner på arslet, hålla käften och vara nöjd. Tillåta mig att bli såpass sjuk att jag inte bryr mig. För hur jag än försöker, kommer jag ingenstans.
Häromnatten – faktiskt, tror jag, efter att jag skrev mitt förra inlägg, kunde jag inte somna när jag gått och lagt mig. Jag hade ägnat flera timmar åt att vara arg, och hade svårt att släppa min ilska till fördel för sömn. Jag låg och grubblade över vad jag kan göra för att orka fortsätta slåss. För jag kan inte för mitt liv tycka att jag inte förtjänar mer och bättre än såhär. För en gångs skull, kanske efter att ha gått i bra psykoterapi och dessutom skrivit min bok, tycker jag att jag är värd att kämpa för. Jag är inte villig att låta det rinna mig ur händerna hur som helst, och jag blir skitförbannad när omständigheter jag inte har kontroll över, hindrar mig att ta mig dit jag vill.
Därför, när jag låg där och funderade, bestämde jag mig för att eftersom de strategier jag använt mig av hittills – det vill säga; att ansöka om god man om och om igen, att skicka diverse mail till diverse myndighetspersoner, att vara arg och samtidigt verbalt vass, och så vidare, inte har fungerat – att göra någon slags förändring.
Och så tänkte jag – vad är jag bra på? Vilka sätt kan jag använda mig av för att förhoppningsvis göra något som får någon därute att ändra sig, till min fördel. För faktum är att jag vill sätta dit folk. Jag vill få framför allt Överförmyndarnämnden i Västerås att skämmas – offentligt. Jag vill få politiker att skynda på processen om lagändringar när det gäller gode män/förvaltare. Jag vill att någon får betala för de orätter som gjorts under mina år där jag haft (och inte haft!) god man.
Och så kom jag på; jag är ju för fan bra på rätt många saker. Jag är bra på fotografi, jag är bra på att skriva, jag är bra på layout. Jag ska skriva ihop en egen artikel om mig själv och min berättelse, och den ska tamejfan skickas överallt. Dessutom ska jag börja vlogga (slängde upp ett första inlägg alldeles nyss) och berätta om min situation, vad jag tycker om den, och vara så svidande vass jag bara kan.
Jag ska använda mig av sociala medier i så stor utsträckning jag kan. Jag kommer att lägga ut allt jag kan här, på Facebook och Twitter. Detta är de sociala medier jag använder mig av, så det får bli där jag delar med mig. Men delas ska det, och jag hoppas att ni hjälper mig att dela vidare.
Därför att det är krig nu. Jag köper inte den här verkligheten, och jag är inte beredd att offra mig själv på grund av myndigheters sårade känslor, prestige, ovilja att hjälpa till, och så vidare.
Det är mitt liv.
Jag visste inte vad detta uttryck betydde när jag var yngre, men nu vet jag, och det är värt mer än något annat för mig. Så länge jag inte har gjort något fel eller olagligt, finns det inte en enda människa (eller myndighet) som ska ta sig ton och berätta för mig hur jag FÅR leva mitt liv.
För det var ju det där med ditt och mitt, och det här råkar vara mitt liv.