Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Mitt liv var på väg att bli bättre. En beviljad skuldsanering, vilket innebar att Kronofogden skulle mäta ut betydligt mindre pengar än de gjort tidigare. Större möjligheter, sådär överlag. Bland annat att spara pengar så att jag kan köpa mig en hund så småningom. Inom loppet av bara några sekunder, raseras alla mina förhoppningar – grundat på saker som hände för flera år sedan och som jag inte hade, eller har, någon som helst kontroll över.

När min pappa dog 2017 hade jag en ideell god man som inte hade kompetensen att hantera arvskiftet på ett vettigt sätt. Jag bad Överförmyndarnämnden om hjälp ett flertal gånger, men fick till svar att de inte hjälper till om inte den gode mannen ber om det – vilket min god man inte gjorde. På grund av (bland annat – det fanns fler anledningar) detta avslutade jag relationen med den gode mannen, och ansökte därefter om en ny (samma person som jag fortfarande vill ha). Detta har jag kämpat med i över två år. Jag fick ha hen som god man under en period om fyra månader (tror jag), under vilka ÖFN överklagade beslutet och Hovrätten entledigade min god man omedelbart.

Oavsett vilket; arvet efter pappa bestod nästan uteslutande av aktier i det bolag som äger fastigheten där han och hans änka bodde/bor i. Jag ville inte ha dem, men det fanns inte mycket att välja på, och jag kände inte till något annat sätt att exempelvis få ut pengar. Alltså ärvde jag aktier, som jag inte sett röken av och inte haft någon egentlig nytta av. Detta, därför att Kronofogden beslagtog dessa aktier och sålde till underpris (till pappas änka, för den som undrar).

Trots att pengarna från den försäljningen gick raka vägen in i mina skulder och jag själv inte sett  dem passera mitt konto, är detta något som dyker upp i min deklaration som inkomst. Eftersom jag har sjukersättning blir det då ett överskott på inkomst.

Detta resulterar i att Försäkringskassan nu drar ner mitt bostadstillägg med 3 533 kronor i månaden, i ett helt år. Ända fram till nästa deklaration är färdig och klar.

Låt mig upplysa om att 3 533 kronor mindre i månaden under ett helt år, är absurda mängder pengar, när man lever på sjukersättning. De pengar som blir kvar kommer att räcka till mina räkningar, en ytterst begränsad matbudget, tobak – och inte något som helst mer än så. Jag har till och med gjort mig av med en månadsutgift för den här sakens skull. Men alltså, utöver räkningarna, maten och tobaken – så kommer jag att ha kanske (om jag har tur) runt 200 spänn kvar för varje månad i ett helt år.

Kombinera detta med en skuldsanering, och hur lätt och smidigt det kommer att bli om jag av någon anledning skulle få en extra utgift, eller råka hamna efter med en räkning.

Om man bortser från att min stressnivå krossade taket, kupolen på ryggen på den sköldpadda som bär världen, ozonlagret och väldigt mycket mer, och att jag inte vet hur i helvete jag ska bära mig åt  för att lösa den här situationen, och att jag dessutom fick avslag på min ansökan om god man – trots tillägg om situationen, så finns det en hel del saker jag retar mig på i det här.

Jag retar mig på att det här ens får hända. Att det ens är möjligt för en myndighet att försätta en enskild individ i en situation där man hamnar under existensminimum. Det är bara att konstatera att jag inte kommer att kunna hämta ut mediciner på rätt lång tid framöver, att betala hemförsäkringen blir ett äventyr, och så vidare. Jag anser att det är fullständig jävla skandal att det här ens får hända.

Jag retar mig också något alldeles enormt på att det en myndighet gör ena året, får ställa till så mycket problem det andra året. Jag tycker någonstans att även myndigheter borde ha lite bättre koll på långsiktiga konsekvenser när det gäller personer som exempelvis har sjukersättning.

Jag retar mig på att det konstant, för mig, blir så att något som hände för lång tid sedan, kommer tillbaka och biter mig i arslet och förstör det jag anser vara framsteg för mig. Det händer jättemärkliga saker regelbundet för mig, som gör att jag aldrig kommer vidare.

Jag retar mig också – faktiskt mest av allt, och det får låta hur löjligt det vill, men det här är det allra, allra viktigaste för mig (efter räkningarna, alltså), och det är att på det här sättet stoppas väldigt effektivt, mitt sparande till en ny hund. Om det här fortgår, kommer jag inte att kunna skaffa mig en ny hund på.. om jag har otur, ett par år. Detta är för mig helt oacceptabelt.

För att inte tala om att jag stör mig på det faktum att både Tingsrätten och Överförmyndarnämnden har mage att ge mig avslag på min ansökan om god man, enbart för att (framför allt) ÖFN har åsikter om den tilltänkta personens arbetsbörda (som jag personligen anser att hen själv är bäst på att avgöra om den är för stor eller ej).

Tursamt nog för mig, har jag några saker som talar för mig just nu. Jag är i bättre skick än jag varit på åratal. Det innebär inte att jag kan reda ut situationen själv, men jag blir inte fullt lika knäckt som jag skulle ha blivit för bara ett par år sen. Jag blir dessutom förbannad (vilket i kontakt med myndigheter gör mig otrevlig).

Dessutom är jag envis som en gnu. Jag vägrar köpa den här verkligheten. Jag vägrar gå med på att jag ska hamna i en situation som är så jävla… jag har inte ens ord att beskriva hur jävla.. vad jag nu ska kalla det, det här är. Men jag vägrar. Det finns gränser för hur lågt ett samhälle får gå i hur man behandlar sina medborgare, och jag vägrar befinna mig i den här bilden.

Så idag har jag skickat in en ny, interimistisk ansökan om god man – igen, till Tingsrätten. Jag blev faktiskt uppringd av en person därifrån som jag skällde på litegrand. Hen var dock hyfsat trevlig, så samtalet gick bra ändå. Men med viss sannolikhet kommer jag att börja kontakta media snart, för jag är så sjukt jävla trött på att bli behandlad på det här sättet. Av varenda myndighet jag har kontakt med.

Men inget av det jag gör, tänker eller försöker övertyga mig själv om just nu, förtar det faktum att jag är så stressad över det här att jag nästan smäller av. Till och från bryter jag ihop och undrar om det börjar bli läge att skjuta mig själv i huvudet, eller hur i helvete jag ska bära mig åt. För det här är inte ett liv jag vill leva – alls. Och jag blir vansinnig på att myndigheter har så stora möjligheter att strula till det för MIG, som gör att JAG måste lida under lång tid.

Det är en väldigt märklig känsla, att på en och samma gång känna sig liten, rädd och jävligt svag, samtidigt som jag känner mig som en naturkraft ingen kan hejda.

 

Arkiv
Translate