Det här med sorg

Man tycker ju att jag borde ha koll på det här med sorg, vid det här laget. Så många förluster jag varit med om i mitt liv, så borde jag vara van. Fast det blir man visst aldrig, märker jag. Dessutom är varje sorg olik en annan. Det är förmodligen därför jag inte riktigt känner igen mig i den jag befinner mig i just nu.

Det är inte första gången jag har sorg. Det är inte heller första gången jag har sorg efter ett djur. Men det är första och enda gången jag förlorar min Ella. Det kommer jag aldrig att vara med om igen, tack och lov. Däremot kommer jag att förlora andra djur, men det kommer inte att kännas såhär.

Jag förstår mig inte på hur just den här sorgen fungerar. Jag tror att jag har lyckats klura ut ett mönster, dock. Jag klarar mig hyfsat bra ett par veckor. Sedan kommer en vecka eller kanske tio dagar, när jag går och samlar på mig fysiska besvär. Någon gång fick jag fruktansvärt ont i ryggen. Vid ett par tillfällen har jag haft väldigt ont i huvudet.

Den här gången har jag varit, och är fortfarande, väldigt yr när jag vrider huvudet åt vissa håll. Dessutom, vilket har förekommit alla gånger, liksom kryper det i huden – om jag säger att huden känns pricklig kanske det är någon därute som förstår vad jag menar. Andra symptom är att jag blir skakig i benen och darrig i händer och armar, jag känner mig allmänt orolig utan anledning, och i största allmänhet väldigt nere och låg.

Och när jag gått runt och känt mig konstig ett tag, har jag några dagar när jag är väldigt, väldigt ledsen. Nu har jag haft två eller tre dagar på raken, och jag gissar att det blir en eller ett par dagar till innan det ger sig för den här gången.

Det är som att kroppen vägrar släppa ut allting på en gång. Det är som att den samlar på sig en massa sorg, och så helt plötsligt får den får sig att vräka ur sig en liten bit sorg i taget. Igår när jag lade mig hände något intressant som jag inte varit med om förut. Kroppen fick för sig att gråta, medans jag själv inte kände mig särdeles berörd. Jag hade lagt mig och skulle sova, och helt plötsligt börjar jag gråta hysteriskt, men min hjärna ligger innanför skallbenet och tittar på och rullar tummar tills kroppen är färdig.

Det var verkligen en jätteskum upplevelse. Snacka om att kropp och själ delade på sig. Det var verkligen kroppen som behövde göra sig av med spänningar, och så bestämde den sig för att gråta. Vilket i och för sig var behövligt, men det var så otroligt märkligt att mitt jag kunde titta på utan att bry sig nämnvärt; bara konstatera att ja, men det här var ju bra att det blev av.

Sedan har jag gråtit ett antal gånger till idag, under dagen. Bland annat i tvättstugan, vilket verkar vara a place of choice. Tror det är tredje eller fjärde gången jag bryter ihop därnere.

Drygt två och ett halvt år efter pappa har jag fortfarande svårt att se bilder på honom. Jag har två på väggen i köket, men jag sveper bara över dem med blicken. Det har blivit lite samma sak med Ella. Jag har ingen bild på väggen, men jag har henne som bakgrundsbild på mitt skrivbord och en valpbild som profilbild på Facebook. Jag har jättesvårt att titta rakt på dem, det liksom går inte.

Så småningom ska jag börja om på nytt med mitt projekt att ha bilder på alla mina djur, på någon vägg. Jag hade det förut, men ramstorleken jag valde är lite för stor när det börjar bli några stycken. Jag måste hitta ett bättre sätt med framför allt mindre ramar. Men jag vill ha dem upp på väggen, hela bunten. Saga, Sotis, Tassi, Ella, Zoe och Molly. Plus, såklart, alla kommande hundar och katter. Från allra första början ville jag tatuera porträtt av dem allihop, men det blir för trångt, det med. Eventuellt namnen – vi får se.

Men fy fan. Jag tycker inte om att sörja. Det enda positiva med det är att det innebär att jag har älskat någon. Men själva sorgen i sig är inte ett dugg underhållande att gå igenom. Men hur dumt det än låter vill jag inte vara utan den heller.

 

Insamling

På grund av omständigheterna omkring de myndigheter som ständigt lägger sig i mitt liv har jag förlorat möjligheten att själv lägga undan pengar i sparandet till min hund.

 

Därför är jag helt beroende av stöd och bidrag.

 

Via länken nedan kan du lämna ett bidrag i valfri storlek, som kommer att hjälpa mig på vägen till en ny hund.

 

Stort tack på förhand.

 

Bidra till insamlingen – klicka här.





Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet