Gudarna ska veta att det inte är det lättaste, alla gånger, detta med att välja positivt. Som bipolär är i alla fall jag benägen att dras åt det (väldigt) negativa och destruktiva i form av tankar, idéer och föreställningar, oftast om mig själv. Friska människor säger ofta att “tänk positivt”, eller “alla har vi bra och dåliga dagar” – jamen, ni vet ju själva hur det brukar låta. Jag provoceras ibland av just det, eftersom det bara visar att somliga inte har den blekaste aning om hur en bipolär hjärna fungerar.
En kompis till mig sade en gång för många år sedan att ibland får man höra rätt sak vid precis rätt tillfälle. Det kan vara något superfånigt, men som just där och då, i den stunden, får en att inse att något inte måste vara på ett visst sätt. Att det är ok att göra en förändring. Jag minns inte vad förändringen för henne var, som hon berättade om, men jag har varit med om ett par sådana tillfällen själv för att veta att det är precis så.
Rätt ord vid rätt tillfälle kan verkligen göra susen.
Jag är med i drösvis med Facebookgrupper som handlar om diverse olika ämnen. Häromdagen – igår, eller möjligtvis idag, såg jag ett inlägg som frågade om något som kallas shadow work. Det är ett begrepp man använder om – tja, det närmaste jag kan tänka mig att beskriva det som, är själsarbete. Man arbetar med de mörkare sidorna av sig själv för att komma ut på den ljusa sidan. Typ så, i alla fall. En av kommentarerna sade något som fastnade lite extra hos mig, och som jag tror kan vara en sån där rätt-ord-vid-rätt-tillfälle-variant för mig.
Man kan inte hålla på med shadow work för länge, för då fastnar man.
Och är det någonting åtminstone jag själv (jag vill inte ta på mig ansvaret att tala för alla som lever med bipolär sjukdom, även om jag gissar att det är såhär för många) är oerhört skicklig på, så är det att fastna i då-et och i långa, komplicerade, negativa och destruktiva spiraler som gäller mig själv på olika vis.
Jag är expert på det.
Men just tanken på att man måste inte hålla på med negativa tankemönster, föreställningar och så vidare, i all evighet, därför att då fastnar man – den tanken fastnade hos mig. Tillräckligt för att den ska vara värd att fundera vidare på, och faktiskt genomföra någon slags förändring med.
Det här är den typen av tankearbete som måste komma ifrån en själv. Det här är inte något man varken bör, kan eller ska göra för att någon annan säger åt en att “tänka positivt”. Som bipolär tänker jag vara realist och inse att det här är något som kommer att fungera bra i perioder, och mindre bra i andra perioder. Det är den bipolära sjukdomens natur, så att säga. Men under de perioder som det faktiskt fungerar, ska jag verkligen göra mitt bästa för att inte fokusera på allt som är dåligt, negativt och destruktivt, utan i stället fokusera på nutid och framtid, på saker jag upplever som positiva och berikande, sådant som gynnar mig och de jag har i min omedelbara omgivning (vill säga; mig och mina djur).
Det här är ju ett väldigt intressant initiativ, med tanke på min misstanke om att jag är på väg in i en depression. Har jag tur kan jag vända det, så jag slipper, för jag har verkligen ingen lust. Vi får se hur det går – håll tummarna för att jag kan vända mitt mående och göra något bra av det i stället för att sjunka som en sten.
Och som en liten notis om tankar jag tänker välja att fokusera på framöver, så kommer det i väldigt hög grad att handla om hur jag vill leva. Det sätt jag lever på nu är ur det perspektivet helt ointressant. Jag vill genomföra förändringar som rör hela mitt liv, så jag ska börja fokusera på positiva tankar omkring det.
Hur jag ska gå tillväga rent praktiskt har jag ingen aning om. Men jag tänker mig att lösningen kommer. Nu börjar jag i alla fall ha en tydligare bild av hur jag vill leva, varför, vad jag vill fokusera på och sysselsätta mig med, och så vidare.
Bara det i sig känns jävligt trevligt.
Som sagt var; många oplanerade tankar i positiv riktning kan uppstå av de mest oväntade orden i sammanhang man aldrig hade förväntat sig dem.
Yay me! ♥