Av någon anledning är det väldigt många tankar som trängs i skallen just nu – om lite diverse olika saker. Jag ska försöka skriva om så många som möjligt, och just idag tänkte jag fundera lite över mig själv och min rätt att få mig själv att framstå på ett visst sätt.
De senaste dagarna har jag varit orolig. Jag vet inte riktigt varför, faktiskt. Det närmaste jag kan komma känslan i magen är pms, men jag äter ju hormoner för klimakteriet, så jag förstår inte varför det skulle spöka igen helt plötsligt. Det andra alternativet är någon slags förstadium till ångest, men det förstår jag inte heller riktigt vart det kommer ifrån. Det tredje jag kan tänka mig är att jag sörjer min hund, men jag relaterar inte den här känslan av oro till henne, så det känns inte helt troligt eller sannolikt det heller.
Oavsett vilket; jag ska försöka lista ut vad det var jag tänkte skriva om när jag började på det här inlägget. Det trängs så många tankar nu att jag inte riktigt hinner med att tänka dem, eller sortera dem. Men det hade i alla fall med min rätt att få mig själv att framstå som – faktiskt, bättre, än någon annan.
Ett exempel på det är; jag är med i en Facebookgrupp för folk som lever med bipolär sjukdom. Många av dem lägger in sig då och då i olika långa perioder för att de inte orkar med sin situation. Jag har aldrig varit inlagd, vare sig med eller mot min vilja. Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer att lägga in mig. Men innebär detta att jag är mindre bipolär av mig, eller har bättre förmåga att hantera mig själv, än andra bipolära? Eller är jag bara dum i huvudet som genomlider tunga saker på egen hand när jag inte måste?
Jag har inget svar på den frågan, annat än att vi alla är olika, fungerar på olika vis och hanterar saker på olika sätt.
Jag tror att det här med att få sig själv att framstå som bra eller bättre än någon annan är något jag är väldigt rädd för, därför att min mamma alltid gjorde så. Hon fick alla andra omkring sig att framstå som sämre för att hon själv skulle se bättre ut. Jag har också grannar som gör på precis samma vis. Det är ett beteende jag verkligen inte uppskattar hos folk, inklusive mig själv, eftersom jag anser att självrättfärdighet är den allra fulaste egenskap en människa kan ha – någonsin, faktiskt.
Samtidigt, eftersom jag och mina syskon alltid blivit nedgjorda av mamma, har jag ett behov av att hävda mig. Jag undviker det, motsägelsefullt nog, så långt det är möjligt, men ibland får min hjärna spatt och vill hävda sig på något sätt. Jag erkänner gladeligen (nej, nu ljög jag) att jag ofta har rätt höga tankar om mig själv. Inte hypomaniskt höga tankar, men sådär som i att jag faktiskt tycker att jag är rätt bra. Jag har ingen aning om vart de kommer ifrån, och jag borde verkligen inte ha dem – för så jävla fantastisk är jag inte.
Eller så är det så att jag håller på att jobba mig upp till en normal nivå av att ha höga tankar om sig själv. Jag är så fruktansvärt ovan, att det kanske känns i överkant bara därför.
Och samtidigt – igen, det finns många sidor av detta, så råkar det faktiskt vara så att jag anser mig vara vettigare än de flesta. Jag anser att jag är smartare än de flesta. De saker jag faktiskt är bra på; jag anser att jag är bättre på det – än de flesta. Det är ju bara att se sig omkring i samhället så blir det – för mig, så oerhört tydligt. Världen är fullproppad med riktigt jävla korkade människor, som tyvärr tar större plats än de som har lite innanför pannbenet.
Sedan bör det tilläggas att det finns saker jag suger på. Dels redan från början, dels saker jag förlorat sedan jag blev så oerhört sjuk i min bipolaritet (kanske tre, fyra år innan jag började med den här bloggen).
Poängen med hela det här inlägget är dock frågan om – vem är jag att påstå att jag är bättre än någon annan? Jag avundas människor som utan att blinka kan påstå att de har vettigare åsikter än någon annan. Eller att de gör en viss sak på ett bättre sätt än någon annan. Jag har otroligt svårt att se det om mig själv, även om jag (uppenbarligen!) gärna vill tro om mig själv att jag är bra. Kanske rentav fantastisk ibland.
Är det fel att vilja tänka så om sig själv? Jag ställer frågan seriöst menad. För jag vet fan inte.