Nu är det drygt två år sedan jag ansökte om byte av god man hos Överförmyndarnämnden i Västerås, och de vägrade mig. I drygt två år har jag på olika sätt kämpat, brottats och slagits med myndigheter för att få den god man jag önskar mig. I fyra månader av dessa dryga två år hade jag henne som god man.
Jag börjar bli trött nu. Sådär på riktigt. Sådär så jag börjar undra om det är dags att lägga ner mina försök att göra mitt liv bättre. Helt enkelt bara luta mig tillbaka och gilla läget. Att vara ok med att det aldrig kommer att bli annorlunda eller bättre. Att erkänna mig besegrad.
Dock finns det problem med det. Ett är att jag inte alls är redo att ge upp. Jag är för ung för att ge upp. Nog för att jag är medelålders, men jag är inte död. Jag har fortfarande tid på mig att faktiskt leva. Jag är inte beredd att ge några myndigheter rätten att besluta huruvida jag har möjlighet till det eller ej.
Ett annat problem är att jag tycker att det stinker svågerpolitik bakom Överförmyndarnämnden och Tingsrättens beslut. Jag har ingen aning om jag har rätt eller inte, men jag har nästan hela tiden haft en känsla av att det ligger saker bakom det här som gör att de håller varandra bakom ryggen på ett sätt som är riktigt jävla fult.
Jag är fullt medveten om att jag har lätt att bli paranoid, men jag har också en rätt bra intuition (nu när jag äntligen kommer ihåg hur man gör), och när en känsla av det här slaget infinner sig har jag sällan fel.
Så även om jag är oerhört trött på det här kommer jag att fortsätta kämpa. Jag ska ges möjlighet att komma vidare i mitt liv. Jag vägrar att ge någon annan rätten att bestämma vad jag kan eller får göra med och i mitt liv. Framför allt vägrar jag att låta ÖFN och TR begränsa mig och mina möjligheter.
Men ni måste väl ändå hålla med om att det är märkligt?
För övrigt funderar jag på om jag ska ta och ge mig på media igen. Jag testade i första vändan med ÖFN men fick inget gensvar då. Nu, två år senare kanske det finns någon som kan tänka sig att skriva om det här på ett sätt som får ÖFN och TR att skämmas. Det skulle ge mig oändlig tillfredsställelse, måste jag erkänna.
Om någon har tips på hur jag kan gå vidare (som jag inte redan har gjort, vill säga), låt mig gärna veta. Mina senaste tankar har rört sig om att låta mig läggas in på låst avdelning med ECT, bältning och bortkastad nyckel, eller att möjligen hyra in Hells Angels för att skrämma idioterna till att besluta till min fördel. Ja, ni hör ju själva hur jävla dumt det blir när det aldrig går åt rätt håll.
Jag är så fruktansvärt, vansinnigt trött på att hela tiden behöva slåss för rätten att leva mitt liv.