Off topic; relationer och barn

Jag har för tillfället en celebrity crushMichael Sheen. Herregud, vilken skådespelare han är, karln. Snygg, dessutom! Ägnar just nu tid åt att titta på serien Masters of sex, där han spelar mot bland andra Lizzy Caplan.

När jag skaffar mig en celebrity crush blir jag lika löjlig som vem som helst annars. Jag tänker mig givetvis att jag träffar på Michael Sheen någonstans, att jag sådär ointresserat håller honom på lite avstånd tills jag ger med mig och gifter mig med honom i en hemlig ceremoni nånstans. Jag funderar på hur vårt liv tillsammans kommer att se ut, och att jag inte tänker bli den okända, psykiskt sjuka frun som blir beroende av min mans ställning och kändisskap för att åstadkomma något på egen hand, och så vidare. You get the picture – jag lär ju knappast vara den enda. 😀

Till min stora besvikelse upptäckte jag idag att han har en kvinna redan – en svensk kvinna, dessutom. Och ung. Och att de dessutom väntar barn.

Och precis exakt där uppstod frågan som det här inlägget egentligen handlar om. Det har ingenting med bipolär sjukdom att göra. Inte ens med Michael Sheen egentligen. Men frågan är i alla fall i mina ögon rätt intressant.

Hur kommer det sig att det här med att skaffa barn verkar vara det slutgiltiga målet i en relation mellan en man och en kvinna?

Varför är barnet så viktigt?

Jag tänker mig att relationen i sig mellan de här två personerna – oavsett om den ene heter Michael Sheen eller inte, finns där ändå, oavsett om det finns ett barn med i bilden eller ej. Jag fattar liksom inte grejen.

Jag har nog aldrig velat ha barn. Inte sådär på allvar. Jag hade en kort period för runt tjugo år sedan, när jag fotograferade väldigt många sexmånaders bebisar och ettåringar. Under den perioden var jag lite småsugen, för framför allt sexmånadersbebisarna är ju så vansinnigt söta. Men suget försvann så fort jag slutade jobba med det, och har aldrig återkommit efter det.

Man kan givetvis argumentera för (och det skulle vara ett sant argument) att jag inte vill ha barn på grund av mitt eget sociala, psykiska arv och att jag inte vill föra det vidare. Men det är mer än så. Jag är, rent generellt, oerhört ointresserad av barn. Och jag har väldigt svårt att förstå varför ett eller flera barn nödvändigtvis måste vara slutprodukten och slutmålet med en relation.

Jag känner inte särskilt många som är frivilligt barnlösa. Sådär på rak arm kan jag komma på tre kvinnor jag känner, som har valt att inte skaffa egna barn. Någon enstaka man. Men det är inte många. Och jag kan inte låta bli att fundera på just det där – varför. Varför är det så viktigt att barn måste vara slutprodukten i en relation? Varför kan man inte skapa något annat tillsammans?

Och just den tanken fick mig att komma fram till att om jag någonsin träffar på en karl jag vill ha, så vill jag inte att han har barn. Jag börjar ju bli för gammal, tack och lov (klimakterietanten, om ni minns!?), och jag skulle hellre vilja skapa något annat tillsammans med min karl, än just barn.

 

Insamling

På grund av omständigheterna omkring de myndigheter som ständigt lägger sig i mitt liv har jag förlorat möjligheten att själv lägga undan pengar i sparandet till min hund.

 

Därför är jag helt beroende av stöd och bidrag.

 

Via länken nedan kan du lämna ett bidrag i valfri storlek, som kommer att hjälpa mig på vägen till en ny hund.

 

Stort tack på förhand.

 

Bidra till insamlingen – klicka här.





Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet