Jag har lite sporadisk kontakt med min yngsta syster på mammas sida. Vi skriver intensivt under en eller ett par kvällar över Messenger, lite då och då. Tror det är lika känslomässigt jobbigt för oss båda, även om det är väldigt mysigt också. Senaste vändan tog vi upp en sak ytterst snabbt, men det är något som är värt att fundera vidare på.
Det här med bekräftelse. Alla vill ha och behöver bekräftelse. Somliga av oss behöver det dock i högre grad och mer intensivt än andra. Jag skrev till min syster att jag undrar om vårt behov av kontinuerlig bekräftelse har att göra med att vi aldrig blev bekräftade av vår mamma. Det är lite mer än “bara” det, så jag ska försöka förklara hur jag menar.
Både jag och min syster upplever ett stort mått av tristess. Jag har skrivit om just tristess vid ett antal tillfällen – sök i högerspalten, om du är nyfiken. Tristess kan bero på radvis med olika saker, men den tristess vi upplever båda två är väldigt djupgående. Det är som en ständig hunger att komma vidare, att vara i rörelse, att pusha framåt och inåt i saker. Det är också som en ständig hunger efter den där bekräftelsen.
Sätt detta i relation till att växa upp med en mamma där vi alltid fick tävla med varandra för hennes uppmärksamhet och kärlek. Heck, vi fick till och med tävla med oss själva för att få tillgång till henne. För att få uppmärksamhet och kärlek var vi alltid och hela tiden tvungna att vara och göra lite, lite bättre ifrån oss. Konstant, varje sekund. Detta, som allt annat, var inte uttalat – det bara var. En sån där outtalad regel. Och alltid ur hennes perspektiv.
När man lär sig detta som ett sätt att vara och fungera är det kanske inte alls märkligt att det är ett beteende som fortsätter, vare sig man vill eller inte. Det är liksom inbyggt.
Problemet som vuxen är, framför allt om och när man inte har ett uppenbart sammanhang att söka och få den här uppmärksamheten, bekräftelsen och kärleken, att man blir uttråkad. Man blir uttråkad därför att man når platån väldigt snabbt, och när det inte finns någon där att möta ens eget behov av uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek – vart gör man av sig själv då?
Och hur flyttar man fram sin målbild när platån är oändlig, och dessutom tom. Det finns massor med utrymme att expandera på, men inget motstånd. För motståndet, det är vad vi är vana vid. Utan motstånd har jag väldigt svårt att fungera, har jag märkt. Och jag menar det inte ur ett offer-perspektiv (även om jag periodvis har en offermentalitet också), utan bara – jag behöver motstånd.
Det är som att befinna sig i ett vakuum. Det mesta känns totalt meningslöst. Jag vill inte riktigt jämföra det med en depression, även om det på många sätt är snarlikt. Men tristessen, det här vakuumet, kan lösas upp i intet om situationen uppstår där man har det där motståndet igen. Den där utmaningen.
Det är, bara sådär spontant, ett av de främsta skälen till att jag saknar att ha hund. Jag ägnar mig åt att ha daghundar lite till och från, nu när Ella är borta, men det är inte ens i närheten av samma sak. De är inte mina hundar, de är inte mina relationer, de är inte mina utmaningar.
Jag har också, och jag gissar att det åtminstone är snarlikt för min syster, ett ganska starkt behov av instant gratification. Pappa skulle säga (och har sagt) att det är ett väldigt barnsligt beteende, och det stämmer säkert. Men får jag inte en ganska omedelbar reaktion på det jag gör, blir jag uttråkad och hamnar i mitt vakuum igen.
Jag har ingen bra lösning på det här. Jag vet inte ens om det är nödvändigt att ha en lösning på det här. Det kanske bara är ett sätt att fungera, som allt annat. Och bara för att det är ett sätt att fungera, behöver det inte betyda att det är fel. Bara att vi måste hitta sätt att leva med och hantera vår tristess och vår ständiga törst efter bekräftelse.