Jag gillar verkligen inte att tänka på mig själv som en person som har en funktionsnedsättning. Det tillhör liksom inte min självbild – alls. Jag föredrar att tänka på mig själv som en person som fungerar på ett annat sätt än normen. Eftersom jag inte har något större behov av att tillhöra normen är detta inget som stör mig nämnvärt.
Men faktum kvarstår; jag har en funktionsnedsättning. Eller en funktionsvariation – hur man än väljer att uttrycka det. Den ser kanske inte ut som en funktionsnedsättning/-variation såsom man tänker sig att det ser ut, men så är det. Hur mycket jag kan skylla på min bipolaritet är jag osäker på, med tanke på att samtidigt som jag var som sjukast i den, också var som allra mest utbränd. Kombinationen av dessa var kanske inte den mest optimala, om man säger så.
Det jag själv upplever som det allra tydligaste tecknet på min funktionsvariation är min dygnsrytm. Den är tamejfan helt hopplös. Jag har så extremt svårt att hålla den under kontroll. I perioder är den åtminstone ganska stabil – jag lägger mig någon gång mellan 04 – 06.00, och vaknar tidig eftermiddag. Så föredrar jag att ha det. Men i perioder rullar den runt så jag blir vansinnig.
När jag säger rullar, menar jag att dygnet skjuts framåt ett par, tre timmar varannan dag eller så, så att det till slut har gått ett helt varv. Andra gånger sitter jag uppe ett dygn för att jag har en tid att passa om två dagar och känner att jag inte hinner sova tillräckligt innan. Bara de senaste kanske tre, fyra veckorna eller så, har jag gjort detta fyra eller fem gånger – senast för ett par dagar sen.
Utöver det här med dygnsrytmen har jag en del problem med stress. Såsom jag lever har jag i princip ingen stress alls – det händer ingenting i mitt liv i stället. På gott och ont – jag slipper ju stress, både fysisk, psykisk, mental, intellektuell och så vidare. Det är oerhört skönt, eftersom det slår över och blir väldigt jobbigt nästan på en gång.
Sedan finns det naturligtvis andra saker som gör att man kan säga att jag har en form av funktionsnedsättning. Min oförmåga att ta initiativ och faktiskt få arslet ur och göra saker här hemma (passivitet). Men just den biten är jag faktiskt osäker på om det beror på tristess snarare än att jag “bara” är lat/bekväm/överdrivet passiv.
Min intelligens är det då rakt inget fel på. Inte heller min intellektuella förmåga. Är jag skitbra på att hantera kritik, eller att hantera motgångar av olika slag? Well, bättre än förr, skulle jag vilja påstå. Jag har verkligen varit helt värdelös på det, men terapin och all tid och energi jag lagt ner på min personliga utveckling har ändrat på den saken. Jag är långt ifrån fantastisk på det, men i alla fall betydligt bättre än förr.
Jag hade en poäng när jag började skriva det här inlägget. Dessvärre försvann den någonstans på vägen (mat och ett avsnitt av Star Trek Voyager). Det finns nämligen fler saker (tror jag) man kan se som funktionsnedsättningar hos mig. Kanske min ovilja att ha en helt vanlig anställning (nu behöver jag ju inte jobba eftersom jag har sjukersättning), och mitt behov att driva egen verksamhet för att få styra arbetstid med mera helt själv.
Ah, vad fan. Jag får väl skriva ett inlägg till om och när jag kommer på vilka fler grejer jag har som kan ses som just funktiosnedsättningar. Jag är lite allmänt trög i skallen efter min senaste dygnsrotation, så min hjärna vill inte riktigt hänga med just nu. 😀
Återkommer om detta så småningom! =)