Jag var – äntligen, iväg och träffade min psykiatriker idag. Det är över ett år sedan. Av olika skäl har jag varit tvungen att boka av de senaste gångerna när jag haft inbokade tider. Extremt underhållande är att just den här tiden bokats om tre gånger från hans sida. Men äntligen fick vi till det.

Idag pratade vi en del om mediciner. Jag äter ju Litium, vilket är den enda stämningsstabiliserande medicin som har fungerat för mig. Jag har inga direkta biverkningar, bortsett från att jag är väldigt kissnödig när jag vaknar, och att jag fick börja äta Levaxin för sköldkörteln.

När vi satt där och pratade nämnde jag att jag funderat på möjligheten att fasa ut Litium och vara helt utan medicin. Jag tycker att jag är rätt stabil nu, och att terapin jag gick i förut har gjort enormt stor skillnad på min förmåga att hantera känslor. Men jag har en bra läkare och han trodde att om jag skulle göra det riskerar jag att gå in i en ny depression inom ett år.

Tro mig, jag har inte lust att gå in i en lång, djup depression igen. När vi satt där och pratade om det berättade jag lite kort om hur många år det tagit mig att komma dit jag är idag. Det är över tio år – snarare tolv, om jag ska räkna det från det jag tänker på som början. Ska jag tänka på ett annat sätt är det betydligt fler år än så.

Och jag insåg snabbt att det är nog bra att fortsätta äta Litium. Jag har en tendens att förtränga det mesta som är jobbigt, vilket innebär att jag inte nödvändigtvis minns hur fruktansvärt det var för tio, tolv år sedan. Men jag tänkte på det när vi satt där och pratade, och det var inte ett dugg kul.

Så näh, det får bli fortsatt intag av Litium. Fast jag vill ju inte äta så hög dos. Vi pratade om det också, och jag tror att han tycker att jag ligger på lägre nivån av lägsta gränsen. Fast å andra sidan; jag riskerar inte att få några problem med njurar och lever på den dosen – jag ligger väldigt långt ifrån några farliga värden, och det är ju tacksamt.

Sen är han ju både rolig och rar, min psykiatriker. Han bor nånstans här i närheten där jag bor, så jag har vid något tillfälle sprungit in i honom på Ica. Han har således också träffat min hund, och idag sade han att det var länge sen han såg henne, och att hon var så fin i pälsen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är jättegulligt att ta upp henne och kommentera hennes päls. Framför allt eftersom hon alltid har varit väldigt fin i pälsen. Jag har en riktig liten donna, får man lov att säga.

Ella

Bortsett från medicinsnacket så var det överlag ett trevligt möte med läkaren idag. Jag var fruktansvärt trött och på rätt dåligt humör på grund av värmen, men halvtimmen vi pratade flöt på rätt snabbt ändå. Jag gillar min läkare – han lyssnar alltid och hör vad jag säger, till skillnad från väldigt många andra.

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet