Fick just en mindre insikt jag känner är värd att dela med mig av. Inte för att du som läser kanske har så stor nytta av den – men jag har. Och eftersom detta råkar vara min blogg tar jag mig friheten att dela med mig. 🙂
Jag tänker på mig själv som rätt intelligent. Faktiskt tänker jag på mig själv som mer intelligent än de flesta. Jag tror att det inte bara är som jag tänker och gärna vill tro, utan att det faktiskt är så. Min tankevärld skiljer sig från de flestas. Jag tänker snabbt och stort och tar in stora sammanhang på en gång. Jag har en tankeprocess som sträcker sig över 360 grader i alla riktningar samtidigt. Jag tänker till största delen i bilder. De flesta, sådär till vardags, är nog inte medvetna om det, men så är det.
Oftast känner jag att det inte är värt att lägga tid och energi på att lära mig eller göra något om det inte finns något slags mentalt motstånd. Det vill säga; jag är oftast väldigt uttråkad. Jag kan jämföra det lite med min inställning till brukshundar och att träna hund – jag är extremt ointresserad av att träna hund bara för att träna hund. Ska jag träna en hund på något som helst vis vill jag att det ska finnas en annan, större och viktigare poäng än att tävla i bruksgrenar. Till exempel att utbilda hunden till någon form av tjänstehund.
Men sådär tänker jag om mig själv också. När jag drev mitt företag lärde jag mig en hel del saker, och varje gång tänkte jag “hur ska jag använda det här“? Jag lärde mig poi, och tillsammans med mitt ex gjorde jag eldshower långt under jord i Sala Silvergruva. Jag gick en kurs i magdans och tänkte att jag skulle använda det tillsammans med eld. Inte allt blev som jag planerat (eftersom jag också blev väldigt sjuk bara lite senare), men tanken fanns där alltid, även gällande mina studier i konstvetenskap.
Dagens stora insikt handlar faktiskt om att jag kanske inte nödvändigtvis är så passiv som jag tror. Det kanske snarare är så att jag inte ser vare sig nytta eller poäng med att göra något, därför att det där mentala motståndet inte finns där. Och får jag inte ut något av att göra en viss sak, finns det ingen poäng med att göra det överhuvudtaget.
Att jag är uttråkad är ingen nyhet. Men att det skulle vara tristessen som ligger bakom min passivitet snarare än något annat var jag faktiskt inte riktigt medveten om. Och jag gillar att inse nya saker. Det kanske är därför jag knappt fotograferar längre – alls. Jag har knappt rört min kamera på snart ett år. För jag ser ingen poäng med att fotografera, bara för att.
Det här kanske låter som världens fånigaste sak, men för mig är det faktiskt en jätteviktig insikt. Om inte annat därför att den säger mig att jag inte är lat och bekväm på det trista sätt jag tror, utan det har med något helt annat att göra. Dessutom är jag fullt medveten om att jag ställer rätt höga kvar på det jag vill göra, och gör. Ska det göras ska det göras bra, annars är det ingen som helst mening.
Jag ska fundera lite mer på det här och se – höhöh, om jag kan använda den här insikten på något vettigt sätt. Det tror jag nog att jag kommer att göra, jag har bara inte kommit på hur än.
Det gläder mig att det fortfarande händer saker i skallen på mig, trots att det vid det här laget faktiskt är ett tag sen jag slutade gå i terapi.