Jag är uttråkad till döds av att leva på sjukersättning. Seriöst; jag är så uttråkad att jag i perioder tänker att jag lika gärna kan gå och kola vippen. Ingen bryr sig, förutom möjligen mina djur och ett par vänner. Jag gör ingen som helst nytta, jag har inget som helst vettigt att göra, jag har inga som helst mentala utmaningar i mitt liv utöver att kommunicera med mina djur, jag har inget direkt socialt umgänge – WTF!!! Jag smäller av.

Jag blir lite fascinerad över det här med hur framför allt högerpolitiken fokuserar så stenhårt på arbetslinjen. Fast man fokuserar bara på att den som kan jobba ska jobba. Det finns liksom inget mellanting.

Jag ska försöka förklara.

Jag är sjukpensionär. Det finns en del saker som gör att jag och en vanlig anställning inte skulle fungera tillsammans. Min dygnsrytm är ett bra sådant exempel. Hur jag hanterar stress är en annan. Detta gör att jag, framför allt eftersom jag också mäts ut av Kronofogden, har en inkomst som är precis exakt uträknad på kronan att räcka i en månad. Detta förutsätter att ingenting oförutsett händer, mind you. Även den minsta oförutsedda utgift kan ruinera en liten ekonomi i flera månader (och det händer mig ungefär en gång om året).

Ett liv på sjukersättning är inte ett liv. Det är en tillvaro. Det är en existens, men inte mer än så. Det kanske finns människor som är ok med att leva så. Jag är inte det. Ju bättre jag mår psykiskt, desto högre krav ställer jag på min tillvaro. Detta gör att min konstanta upplevelse av mitt liv sedan ett par år, och under oöverskådlig framtid är – blir det inte bättre än såhär?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; pengar är inte allt, men det ger oändliga möjligheter att ha pengar. Utan pengar är man inlåst i sin lägenhet, i området och staden där man bor. Utan pengar tar man sig ingenstans om man inte vill gå eller cykla. Har man ingen cykel är man begränsad till att gå. Oavsett anledning till att man är sjukpensionär är det inte säkert att man varje dag är i skick att gå.

Så om man är i det skick jag själv befinner mig i – vad gör man då? Jo, man vill förbättra sin ekonomiska situation. Och då undrar jag, sådär lite i största allmänhet – vilka möjligheter har jag?

Såvitt jag kan förstå har man som sjukpensionär möjlighet att jobba – pyttelite. Verkligen pyttelite. Jag är extremt osäker på när bostadsbidraget börjar påverkas. Om det påverkas redan från första kronan man tjänar, eller om man får tjäna upp till en viss summa. Men alltså, bara här blir jag nervös och känner att det inte är värt att riskera mitt bostadstillägg.

Kronofogden. Om jag skulle jobba förändras min ekonomi till det bättre, och Kronofogden skulle då gå in och dra mer pengar. Alltså tjänar jag ingenting på att jobba. För mig blir det fullständigt bortkastat.

Varför är det rättvist att bara den som kan jobba, ska få jobba? På vilket sätt är det rättvist att den som är sjuk inte på något som helst vis ska få möjlighet att förbättra sin situation?

Är det bara jag som är ointresserad och lat som inte har kollat upp vilka regler som gäller, eller är det otydligt formulerat och allmänt otillgängligt? (Det kan vara jag som är lat.)

Jag tycker också att det är fullständigt sanslöst att en person som lever på sjukersättning inte får tjäna mer än si eller så många kronor. Borde det inte vara arbetstiden man tittar på snarare än hur många kronor som går in på kontot?

Jag är konfunderad över allt det här. Dessutom är jag frustrerad. Om jag tänker på mig själv, så är min första tanke att a) jag vill förbättra min ekonomiska situation, och b) jag vill göra detta genom någon form av egen verksamhet snarare än via en anställning.

Om det inte redan finns så tycker jag att det borde finnas ett bra och vettigt regelverk som säger att personer som lever på sjukersättning kan driva egen verksamhet i den omfattning de klarar av. På det sättet ges man inte bara möjlighet till en sysselsättning man gillar, faktiskt kan hantera, och man får dessutom möjlighet att förbättra sin ekonomi. Notera att jag säger möjligheten. Jag är nämligen inte helt naiv – det är klart att det finns folk som inte fixar att jobba alls, och det måste få vara ok, det med.

Men om man vill förbättra sin ekonomiska situation, så måste det få vara möjligt också. Alltså, ni anar inte vad jag är trött på att leva såhär. Jag har inte råd att åka till en annan stad och hälsa på vänner. Jag har inte varit på bio på jag vet inte hur många år. Jag har inte råd att någon gång köpa oxfilé, trots att jag älskar det. Fan, jag har inte råd att köpa lax, om det inte är något riktigt jävla skitbilligt erbjudande. Jag har inte råd att köpa bättre mat till mina djur. Maten de får är inte på något som helst sätt dålig, men den är inte heller superbra. Jag har ett riktigt jävla skräpboende där jag har vantrivts i många, många år.

Men för att jag är sjuk och är skuldsatt på grund av min sjukdom har jag inget som helst val. Det är bara att gilla läget och se glad ut.

Berätta för mig vari rättvisan i detta ligger. Vem har rätten att ta på sig rollen att styra mitt liv på det här sättet? Varför ska andra kunna förbättra sina liv ekonomiskt, men inte jag?

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet