Innan jag ger mig in i dagens huvudsakliga frågeställning tänkte jag bara skvallra om att vi (jag och Optio) nu har skickat iväg överklagan angående Hovrättens beslut om Överförmyndarnämndens överklagande av Tingsrättens beslut om att utse min god man till god man för mig (sorry den långa snurriga meningen).

That being said; let’s get on with it…

Hoppas att du har tid att läsa det här inlägget, för såhär innan det är färdigskrivet känns det som att det kan bli långt. Idag tänkte jag nämligen fundera lite över kombinationen psykisk ohälsa/missbruk. Min personliga övertygelse är att båda delarna är i princip samma sak, bara att det tar sig olika uttryck för samma eller åtminstone snarlik problematik.

Jag har båda delarna. Jag har en ganska tung missbrukarmentalitet som jag upplever är åtminstone delvis vad jag och många andra skulle klassa som min bipolära sjukdom – och tvärtom. I perioder har jag extremt svårt att hålla isär dessa två delar av mig själv, även om båda delarna finns inuti mig – alltså är de bara en.

Jag tar upp det här just nu därför att jag under kanske ett halvår eller så har upplevt ett ganska stort mått av frustration. Varför? Jo, för att jag inte kommer någonstans. Jag har fastnat i en skitdryg ställning och hur jag än bär mig åt så antingen händer det ingenting, eller så kommer jag inte loss.

För en gångs skull menar jag dock inte min faktiska bipolära sjukdom eller min missbrukarmentalitet. För en gångs skull – eller, inte ens det… Jag menar helt enkelt att jag inte kommer vidare i mitt liv, rent praktiskt. Och det är så sjukt jävla frustrerande så jag nästan smäller av.

Bara en sån sak som pengar. Jag har en ansökan om skuldsanering som ligger och väntar på något slags beslut. Sedan länge mäter Kronofogden ut min sjukersättning, så jag har precis så det räcker till det allra, allra mest nödvändiga. Inte en spänn till. Jag har inte råd att på något som helst vis få några oförutsedda utgifter eftersom det ställer till problem under lång tid – vilket är precis vad som har hänt nu under vintern/våren.

Först Ella som varit till veterinär hela TVÅ gånger, plus att min bil utsattes för sabotage, för att därefter inte gå igenom besiktningen. Detta fenomen uppstår ungefär en gång per år, om än av olika skäl.

Och jag kan inte lösa situationen. Jag har lånat pengar, jag har levt på luft och vatten för att kunna köra bilen några veckor till i taget – tills det tog stopp för ett par veckor sedan. Nu är bilen avställd och står parkerad utanför huset där jag bor, men jag har naturligtvis körförbud på den, dels på grund av att den är avställd, dels för att de tvåor på besiktningen inte är åtgärdade – därför att jag har inte råd. Varken att laga bilen (rekommenderas ej av verkstad) eller att köpa en annan bil.

Now; det är fortfarande inte poängen med det här inlägget. Poängen med det här inlägget är att jag inte förstår vad jag gör för fel. Jag ser mig omkring i världen och noterar att det finns många nyktra missbrukare av diverse olika slag som lyckas leva ett vettigt liv trots sitt missbruk. Det finns de med psykiska diagnoser som klarar av att leva sitt liv utifrån någon slags normal standard.

Så varför klarar inte jag av det? Varför klarar jag inte av att höja min livskvalitet, att kräva min plats i samhället, att begära att också jag får leva ett vettigt liv? Hur kommer det sig att min hjärna inte verkar klara av att tänka annorlunda om mig själv, min person, min förmåga och så vidare, än värsta tänkbara den kan hitta på?

Jag fattar inte.

Jag är inte en dålig människa. Tvärtom – jag tycker faktiskt att jag är en rätt bra människa. Andra verkar tycka att jag är en bra människa. Så varför klarar jag inte av att ställa om min tankeverksamhet till en som gynnar mig? Jag kan göra det i kortare stunder – och sen skiter det sig. Är jag så lättpåverkad att jag låter omständigheterna styra mig mer än jag måste?

Och det här är något som verkligen, verkligen stör mig – eftersom jag råkar tycka att jag dels vet bättre, dels kan bättre, vill mer… men ändå så lyckas jag inte genomföra några större, varaktiga förändringar i mitt liv. Näh, i stället fortsätter mitt liv att se precis exakt likadant ut varenda jävla dag. Variationerna är försumbara, knappt märkbara.

Varför?

Det stör mig för övrigt än mer eftersom jag tycker att med all den personliga utveckling jag har genomgått de senaste två åren (bara det – två hela jävla fucking år!!!) så borde jag ju rimligtvis ha hittat fungerande strategier för att genomföra större förändringar.

Men alltså – är det jag som ställer för höga krav? Har jag för höga förväntningar? Är jag för sjuk för att fatta att jag inte klarar av att skapa ett liv jag vill ha i stället för ett liv jag inte vill ha? Kan jag lika gärna lägga mig ner och dö?

Att lägga sig ner och dö är väl att ta i, såklart – men ibland känns det verkligen som att min existens är helt bortkastad på att stå och stampa på samma jävla fläck. Och det är så fruktansvärt tröttsamt. Framför allt när jag inte fattar hur vanligt, normalt folk bär sig åt för att få sina liv att fungera kontinuerligt.

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet