Beklagar uppehållet – det var inte planerat, men blev så ändå, helt av sig självt. Jag har haft en hel del att tänka på, både bra och mindre bra. De senaste fyra, fem dagarna, dock, har det mest berott på att jag varit hardcore focused på att få igång en spritt sproilans ny blogg. Är man intresserad av hundar, hur vi kommunicerar med hundar och hur vi bygger gynnsamma relationer med dem, tillika av hur det är att leva med en försvarsmaktsuppfödd hund – då är det bloggen för dig. 🙂
Något annat som jag inte berättat för er därför att hela grejen är så jävla absurd, är det här med hur frågan om god man fortlöper. Om jag inte missminner mig berättade jag att Tingsrätten beslutade att förordna den person jag velat ha till god man, och att jag var skitnöjd med det. Mindre nöjd blev jag när Överförmyndarnämnden överklagade beslutet till Hovrätten. Det tog några rundor med diverse yttranden från bådas sida innan Hovrätten fick arslet ur och började fundera över ett beslut.
För kanske tio dagar sen kom beslutet – och det var inte till min fördel. Det knäppaste och muppigaste av allt är att det i beslutet står att min god man är lämplig på alla sätt och vis, förutom i fråga om antalet huvudmän hon har. Och medan jag å ena sidan glatt och villigt erkänner att hon har många huvudmän, vill jag å andra sidan påpeka att hon är yrkesverksam som god man och förvaltare. Hon har inget annat jobb utan lägger all sin tid på sina huvudmän – plus att eftersom hon jobbar på ett företag vars affärsidé är att stå till förfogande som just god man/förvaltare, så har hon dessutom ett nätverk omkring sig som hjälper henne med saker där hon kanske inte kan eller vet svaret själv.
Jämför detta med en lekman som är god man/förvaltare. En lekman som kanske har ett jobb och en familj och en fritid. Det ger inte mycket utrymme för den personen att ta hand om en eller flera huvudmäns behov. En lekman som är pensionär har förvisso tid, men det kan ju finnas andra orsaker som gör att en sådan inte är lämplig. Bristande minne. En åldrande partner som blir sjuk och/eller kanske dör. Egen sjukdom.
Oavsett vilket – nu håller Optio på att överklaga Hovrättens beslut till Högsta domstolen. Bland annat ansöker de också om inhibition – så att jag ska kunna ha en god man (som nu entledigats i och med beslutet från Hovrätten) under tiden det här ärendet behandlas.
Alltså, seriöst, gott folk. Vad är det för jävla muppig situation jag har hamnat i? Jag fattar liksom inte hur det är möjligt, detta. Hela alltihop känns så absurt så jag smäller nästan av. Och vad tusan hände – vad fan gör mitt namn mitt i en massa papper i Tingsrätten, Hovrätten och snart Högsta domstolen? Det är så sjukt jävla skumt att jag kreverar.
Och allt beror på prestige. Att Västerås kommun inte kan släppa på sin uppblåsta prestige, utan missbrukar sin makt och kör över folk i frågor där det är ytterst tveksamt om de har rätt.
Vad har hänt mer? Tja, jag blev tvungen att ställa av bilen. Jag har fulat mig lite och ombesiktat den ett par månader i rad för att kunna köra den en månad till i taget. Inför min senaste bokade tid ringde jag och dubbelkollade hur länge jag skulle få köra den – och det visade sig vara bara en vecka. Och att besikta bilen för flera hundra för att köra den en vecka; nej, det är det inte värt.
Så i praktiken är jag utan bil nu, trots att den står på parkeringen och solar sig i vårvärmen. Jag är otroligt stressad över att inte ha bil, måste jag erkänna. Det är givetvis fullt möjligt att leva utan bil – men jag upplever att jag blir väldigt begränsad. Eftersom Ella (hunden) är så gammal nu kan vi inte gå några långa promenader, vilket innebär att de blir väldigt tråkiga. Med bil kan vi åka till andra ställen och gå lika korta promenader där – men då blir det i alla fall miljöbyte. Att ta bussen är dyrt, omständigt och tar en jävla massa tid.
Äsch, jag behöver inte berätta för er varför jag vill ha bil. Det torde vara rätt uppenbart – det är bekvämt.
Vidare har jag fått hem papper från Kronofogden om gamla skulder som helt plötsligt materialiserar sig och vill bli betalda. Jag tycker att det är extremt märkligt att dessa inte varit synliga under ansökan om skuldsanering. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem, framför allt inte nu när jag inte har en god man. Nu är min före detta och förhoppningsvis åter blivande god man väldigt sympatisk så hon svarar på en del av mina korkade frågor trots att hon inte måste – men i praktiken kan hon inte göra något, av uppenbara skäl.
Överlag kan jag säga att jag är väldigt, väldigt trött. Jag är trött på den här situationen, och jag är trött på att det verkar vara stört jävla omöjligt att ta sig ur den. Det dyker hela, hela tiden upp något nytt som på ett eller annat sätt utgör ett hinder för att jag ska ta mig vidare. Det är så sjukt jävla tröttsamt att ni inte ens kan föreställa er.
Det enda riktigt positiva som hänt på senaste är (fast det har jag redan berättat om) att jag träffade min husläkare som gav mig hormoner för mitt inträde i klimakteriet. Har ätit detta lite drygt två veckor nu, och märker skillnad på framför allt sömnen. I stället för att bara inte somna när jag lägger mig, somnar jag ungefär som vanligt nu. Har jag riktig tur kommer både pms och mens att försvinna också, och det vore så otroligt fantastiskt jävla skönt.
Så – det är mer minus än plus just nu. Men förhoppningsvis blir det bättre.