Min mamma var ett offer. Hon gjorde aldrig något fel. Allting var alltid någon annans fel. Det är inte en särdeles smickrande egenskap att ha, kan jag tycka. Tyvärr är den väldigt smittsam, och jag har den själv i varierande mån och grad. Jag tycker inte om den sidan av mig själv alls, och jobbar konstant på att inte ha den. Det är inte varje dag jag lyckas.

Jag håller ju på att skriva min bok. Det gör att det dyker upp en massa tankar lite då och då, på saker som jag funderar över hur det fungerar, varför det är som det är, och så vidare. En sådan sak är just frågan om offermentaliteten, martyrskapet. Mamma var en storslagen martyr. Herregud, vad hon led. Konstant. Det var tamejfan alltid synd om henne av en eller annan anledning.

Jag märker det här hos mig själv. Skäms för det gör jag också, eftersom jag nu råkar tycka att det är en hemsk egenskap att gå runt med. USCH!

Men faktum är att jag tycker att jag har den. Jag har en tendens att vilja vara värst. Jag vet inte varför, och det gör mig vansinnig. Jag vill inte vara värst. Jag vill vara bäst!!! Eller åtminstone inte värst. Men av någon, för mig än så länge okänd anledning, behöver jag bekräftelsen i att vara värst. Att det går sämst för mig.

Pappa, han var tvärtom, han. Han var ingen martyr för fem öre. Pappa, han tog kontrollen över varje situation. Eller, han behövde inte ens ta kontrollen – han hade kontrollen. Och hade han den inte, tog han kontroll.

På mina bra dagar är jag mer som pappa. Det är en mentalitet hos mig själv jag både gillar och föredrar. Men så kommer det perioder när jag… well, exempelvis har pms. Då klarar jag inte att vara som pappa. Då blir jag mer som mamma. Då tappar jag greppet om mig själv, om det som är verkligt och sant för mig, och så tycker jag synd om mig själv. I de stunderna har jag väldigt svårt att ta kontroll, för den är helt utom räckhåll.

Det här är faktiskt fruktansvärt irriterande, för den här offermentaliteten är ingenting jag har lust att befinna mig i. Jag känner inte igen mig där, jag mår inte bra av att vara där, det är inte konstruktivt och för mig inte framåt. Ändå tenderar jag att halka dit – om och om igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att hålla mig stabil i känslan av att jag har kontroll.

Något annat som stör mig med just den saken är faktiskt min pms. Överlag, rent generellt, upplever jag mig själv som ganska stabil. Det har jag gjort ett tag. Tack och lov börjar det bli mitt nya normaltillstånd, vilket jag uppskattar oerhört.

Men varje gång jag får pms rubbas det där bra-iga tillståndet. Jag har… inte skitbra, men hyfsad koll på ungefär när min pms dyker upp, men blir oftast ganska förvånad ändå. Störningsmomentet ligger i hur jag känner mig. Även om det numer inte ens är i närheten av hur illa det har varit, så rubbas min förmåga att tänka vettigt. Jag klarar inte av att tänka positivt – alls. Jag tappar kontakten mellan kropp och själ, och det känns som att jag tittar ut genom ett fönster (mina ögon) i stället för att jag bor i min kropp. Det är överlag en väldigt obehaglig känsla.

Det här stör mitt arbete med att komma någonstans. Eftersom det är regelbundet så hinner jag komma only so far i mitt arbete med att tillfriskna ytterligare, att få någon slags ordning på mig själv. Det är ungefär ett steg fram och ett steg bakåt – hela, hela tiden.

Och jag vet ju att jag kan komma så oerhört mycket längre än där jag är. Jag vet ju det! Ni kan ju föreställa er frustrationen när jag inte kommer någonstans, därför att min kropp envisas med att jävlas med mig. Och för att jag inte tycker att jag får någon hjälp från kvinnoläkarna när det gäller just pms/klimakteriefrågor och så vidare. Bah.

(Och där skulle man kunna anklaga mig för att ha den där offermentaliteten igen. Det är inte mitt fel att jag inte kommer nånstans, det är min pms, mens och eventuella klimakterie som är i vägen.)

Jag märker att inlägget inte blev som jag hade tänkt mig. Jag ska fundera mer på det här, och skriva om det antingen här på bloggen eller i boken.

Vi får se vad det blir.

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet