Jag hade mens förra veckan. Nu har jag pms. Såhär har det ju varit sedan början av förra sommaren – hela min menscykel är helt bak och fram. Nu har jag börjat vänja mig vid ordningen, men det är fruktansvärt jobbigt dagarna efter mensen, för det är då det är värst.

Jag vet att det jag går runt och känner just nu inte är sant. Jag vet att det är min hjärna och mina hormoner som spelar mig ett stort, fläskigt spratt. Jag vet det.

Men det spelar liksom ingen större roll just nu, för just nu ifrågasätter jag om jag någonsin kommer att få det liv jag vill ha. Om jag någonsin kommer att sluta straffas för att jag har varit så sjuk som jag varit. Om jag någonsin kommer att få den valfrihet jag dels eftersträvar, dels tror stenhårt på ur ett både politiskt, filosofiskt och andligt perspektiv.

Till viss del får jag skylla mig själv. Jag har tabletter jag kan ta när jag har pms. Men eftersom jag nu också eftersträvar att äta mediciner i så liten mån som möjligt, så låter jag helst bli så långt det går.

Men nu har jag precis tagit – två stycken Escitalopram. Idag står jag tamejfan inte ut. Jag har varit vaken ett par timmar, och står verkligen inte ut. Hela bröstkorgen är som en stor, mörklagd öken som sträcker ut sig i all oändlighet. Det är bara tomt och knäpp tyst därinne, så jag hör varenda tanke eller början till tanke, eller det som ligger sjutton mil under varenda tanke, på väldigt hög volym.

Oacceptabelt, är vad det är.

Seriöst, den som uppfann pms, mens och hormoner sådär i största allmänhet, borde få sig ett spöstraff som varar till universums undergång. Jag anser att det är under all jävla kritik att kvinnor ska behöva leva med detta elände mer eller mindre hela våra liv. Det är ett extremt effektivt sätt att på biologisk väg ta kål på den del av mänskligheten som bär nästa generation inuti sina egna kroppar. Ungefär som tonåren är ett väldigt effektivt sätt att systematisera “starkast överlever”.

Och nej, jag är inte alls bitter. Vart får ni det ifrån?

Däremot så önskar jag att det fanns något vettigt sätt att bli av med det här på. Jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden påverkas av min egen kropp. Är det inte det ena, så är det något annat.

Jag vill ha mitt stabila mående. Jag vill kunna hantera med- och motgångar på ett vettigt sätt, för jag är helt med på att båda delarna finns. Det jag däremot inte vill, är att exempelvis hormonerna eller min hjärna, för den delen, ska bete sig på ett sätt som gör att jag inte kan hantera saker på ett normalt sätt.

För vet ni vad? Det här är fan inte ok. Och jag är så sjukt jävla trött på det.

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet