Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag skrev igår att jag är rädd. Att rädsla är en av mina stora grejer, fast att jag inte riktigt tänkt på det så. Alls, faktiskt. Snarare tvärtom – jag har tänkt att jag är ganska orädd. Att jag ger mig in i saker utan att alltid tänka över konsekvenserna i förhand. Och allt det här är i och för sig sant. Men det finns rädsla, och så finns det rädsla. Idag tänkte jag skriva lite grand om en av mina största rädslor.

Som barn kände jag mig ofta tråkig. Jag upplevde med relativt jämna mellanrum att jag inte hade något att erbjuda andra barn – jamen ni vet, varför skulle någon vilja leka med mig som var så tråkig? Det här är något som har följt med mig i hela mitt liv. Jag ifrågasätter (oftast omedvetet) vilket värde jag har som gör att andra människor skulle vilja ha med mig att göra. Varför skulle någon vilja umgås med mig? Det har förändrats en del de senaste X antal åren, men jag känner ibland så även nu.

Om jag ska dra någon slags slutsats av detta, så grundar sig det här i min relation till mamma. Hon var ju speciell på sitt lilla vis, och det viktigaste för henne var att hennes egna behov tillfredsställdes oavsett om det var på andras bekostnad.

Hänger ni med i hur jag tänker?

Om jag som barn lägger fram mig själv och mina behov framför mamma som ignorerar dem till sin egen fördel – vad säger det mig om mitt eget värde, min egen betydelse? Och vad ger det för konsekvenser?

Såsom jag tolkar det i min egen situation, så är detta något som pågår ett tag, tills jag väljer att inte lägga fram mig själv framför först mamma, men sedan även andra, eftersom jag tror att de kommer att vara ointresserade och välja bort mig till fördel för sig själva eller någon annan.

I slutänden blir det här en knepig knut att lösa upp. I alla fall för mig. Valet att inte lämna ut mig till någon annan är på många sätt omedvetet – har i alla fall varit. Jag tycker inte att jag riktigt har lärt mig hur man gör, eller hur man hanterar att göra det. Jag tror att jag var bättre på det när jag var yngre, men det är mycket som gått förlorat under de år jag varit som sämst i min bipolaritet.

Höstlöv

Och vet ni vad som är skitlöjligt?

Ibland undrar jag om jag är mer rädd för… typ allt, bara för att jag kan. Ibland undrar jag om jag bara skulle störta mig ut i livet och hoppas på det bästa.

 

Arkiv
Translate