Ekonomi är min akilleshäl. Slå till mot min ekonomi, så har du mig på knä inom loppet av en tusendels sekund. Nu är det väl inte nödvändigtvis någon som “slagit till” mot min ekonomi – men en serie händelser har bidragit till en situation som ger ett så sjukt stresspåslag att jag nästan smäller av.
När man är sjukpensionär som jag är, så har man inget utrymme för oförutsedda utgifter. För mig, som dessutom mäts ut av Kronofogden – well, låt oss bara säga att jag har inte mycket pengar att leva på. Nu har jag byggt upp ett liv omkring den här ekonomin, så det fungerar faktiskt. Jag har till och med utrymme att köpa roliga saker. Allt är ju en fråga om prioriteringar.
Vad det inte finns utrymme för är som sagt var oförutsedda utgifter. Och det spelar inte direkt någon roll vad dessa oförutsedda utgifter består av. Det finns säkert någon som menar att det här med att ha djur är onödiga utgifter. Eller att ha bil. Eller att röka, för den delen.
Och visst är det så. Visst är det extra kostnader att ha djur – men de kostar faktiskt mindre än man skulle kunna tro. Det är inte heller livsnödvändigt att ha bil – men det underlättar, och det ger en sällan skådad frihet som man inte har om man måste ta bussen eller tåget. När det gäller rökning; jag började köpa storpack av rulltobak för flera år sen. Och då menar jag en stor jävla låda – jag kommer inte ihåg vad det kallas, bara. 😀 Men jag röker för kanske 400 kronor i månaden, i jämförelse med kanske 2 500 spänn i månaden.
I call that FTW!
Men det finns ju annat som kan hända, tänker jag. Ett bord kan gå sönder. Sängen går sönder. Vinterskorna blir trasiga i sulan. Man måste köpa en ny stavmixer, och helst en som är bättre än den för 99 spänn på netonnet.se.
Det som har hänt den här gången är:
- Min hund Ella fick urinvägsinfektion – 2 500 spänn i veterinärkostnader och mediciner. Tursamt nog fick jag hjälp med större delen, men inte allt – och det svider i plånboken kan jag säga. Framför allt när man hade andra planer för pengarna.
- Någon bestämmer sig för att slå in ena sidorutan i framsätet på min bil. Bilen är trafikförsäkrad och det går alltså inte på försäkringen. 2 000 spänn.
- Jag upptäcker att skatten inte alls ska betalas efter besiktning, utan jag har missat att betala den. På grund av inslagen ruta ställer jag av bilen tills jag lyckats klura ut hur jag ska lösa det med pengar.
- Jag får låna pengar till skatt och bilrutan. YAY!
- Jag betalar skatten och ställer på bilen när jag ser att pengarna gått in till Transportstyrelsen. Jag får reda på att eftersom bilen varit avställd ska jag få tillbaka en viss summa pengar från bilskatten, just.
- Jag får tillbaka drygt hälften av det jag trodde att jag skulle få från Transportstyrelsen. Det visar sig att min gamla bil som jag fortfarande står som ägare på (den är skrotad sen många år) hade nån slags restskatt på sig, så då drogs det från det jag skulle få tillbaka.
- Jag får en tilläggsfaktura från försäkringsbolaget som menar att det är en skuld som flyttats från förra fakturan till en ny.
- Dessutom besiktar jag bilen, med två stycken tvåor som resultat. Vet ännu inte vad det kommer att gå på, men risken är att det blir dyrt.
Räkna ihop allt detta, och försök kläm in det på en sjukersättning på lägsta nivån som mäts ut av Kronofogden. Lycka till, säger jag.
Så här sitter jag, utan en aning om hur tusan jag ska bära mig åt för att stretcha mina pengar så det räcker till det här. Jag vill nämligen ha bil. Jag vill verkligen det. Jag kör mer eller mindre, i perioder, men jag har veckovis grejer som jag måste iväg på – och då är det extremt smidigt.
Jag är otroligt glad att jag har min god man just nu, kan jag säga. Jag blir så stressad att jag liksom inte ser någon utväg. Jag ser inte heller vart jag ska börja för att lösa situationen. Men efter idogt mailande och ett telefonsamtal idag, har jag i alla fall betalat in skatten. Nu är det problemet borta – och då är jag ett steg på vägen. Resten löser sig också, på något vis. Jag vet inte hur, än – men på något vis löser det sig.
Anledningen till att jag blir så fruktansvärt stressad är inte enbart att det är en jobbig ekonomisk situation. Det påminner mig också oerhört mycket om när jag var som sämst, och jag var i så dåligt skick att jag inte kunde hantera motgångar alls – vare sig känslomässiga eller ekonomiska. Jag fråntogs saker, en efter en, och visste inte hur jag skulle göra för att stoppa processen. Jag gick liksom käpprätt åt helvete och kunde inte stoppa det. Nu påminns jag om det, och med den låga stresstolerans jag har blir det bara kaos av alltihopa.
Bläh.