Tja, jag skulle ju ljuga om jag sade att det går fort, för det gör det inte. Jag skriver lite då och då. Men faktum är att det trots allt går framåt, och det känns jävligt roligt måste jag erkänna. Inte för att boken i sig är så kul att skriva, men för att jag faktiskt tar mig vidare med ett projekt jag funderat över under lång tid.
Jag gjorde senast igår i ordning det första utdraget ur boken. Det finns att läsa om du klickar här.
Faktum är att ibland mår jag lite illa när jag läser det jag har skrivit. På riktigt – nästan spyfärdig. Jag tycker så fruktansvärt synd om den där lilla tjejen som var jag. Det är ibland svårt att förstå att det är jag.
Andra gånger känner jag mig ganska likgiltig inför det som står. Då tittar jag mer på språket, om jag missat något ord eller om något behöver skrivas om.
Och andra gånger, som igår till exempel, funderar jag på hur boken ska se ut. Jag har ganska bra koll på hur jag vill att innehållet kommer att se ut. Det blir inte en traditionell biografi, om nu någon trodde det. Nej, det här kommer att bli annorlunda. Ni får hålla er och se sen när den är klar. 🙂
En intressant sak jag funderar på lite till och från är om det verkligen var så hemskt som jag minns det. Tänk om det bara är jag som tror det. Tänk om jag är supersjuk i huvudet och föreställer mig. Jag tror inte det. Men samtidigt finns det vissa saker som är så oerhört obskyra, så väldigt osynliga att det är svårt att sätta ord på dem.
Fast å andra sidan. Jag lät min yngsta syster på mammas sida läsa det jag skrivit dittills, och hon kände igen sig i precis allt som hade med mamma att göra. Så jag antar att det ligger något i min otydliga och oskarpa minnesbild ändå.
Nåja – jag fortsätter, och så visar det sig om någon därute kan känna igen sig i det hela även om vi inte levt samma liv med samma föräldrar.