Jag har funnits på Internet i över tjugo år. Jag byggde mina egna första hemsidor på Geocities, med rörliga bakgrunder, centrerad och blinkande text, och tyckte att jag var skitduktig. Lite senare kom iframes – och för kanske tio, tolv år sedan började jag använda WordPress. Ett beslut jag aldrig ångrat.
I takt med att Internet utvecklats har vi också begåvats med sociala medier. På gott och ont, får man lov att säga. Till större delen på ont, om jag får säga min mening (och det får jag, eftersom det trots allt är min blogg). Idag tänkte jag ägna mig åt att kommentera vad jag tycker om sociala medier och varför jag sedan länge börjat tröttna i ganska hög grad.
I början av min tid på Internet var man social på olika forum. Diskussionsforum, alltså. Eller möjligen i chatrum – personligen använde jag aldrig Irc, men däremot hängde jag väldigt mycket på ICQ på den tiden det begav sig.
Och seriöst, det räckte rätt bra för mig. Nu har vi sociala medier för precis varenda syfte man kan tänka sig, och fler därtill. Facebook är väl klart störst och fläskigast, men mängderna sociala medier känns som att de är oändliga. Och ska man “vara med” och vara sådär häftig som alla andra, bör man ju hänga på så många sociala medier som möjligt.
Seriöst; hur fan har folk tid att leva, om man bara hänger på sociala medier dagarna i ända?
Man skulle kunna kalla mig Internetmissbrukare – ganska lätt, dessutom. Jag spenderar nästan all min tid tillsammans med Internet. Det är musik, youtube, Facebook, periodvis nyheter, mina bloggar och så vidare i all oändlighet. Den stora skillnaden mellan nu och då (ICQ-tiden) är att då var jag faktiskt beroende. Jag kunde knappt umgås med folk utan att hela tiden hålla koll på ICQ, vilket måste ha varit sjukligt irriterande för den jag umgicks med. Nu för tiden har jag ett betydligt bättre förhållningssätt till hur, när och framför allt, varför jag använder Internet.
Det jag stör mig oerhört på idag, är hur sociala medier används till påverkan. Missförstå mig rätt; det är extremt smidigt att kunna dela saker på exempelvis Facebook och få stor spridning utan ansträngning. Men jag ogillar i väldigt hög grad den attityd och det språkbruk som börjar användas av fler och fler när det handlar om bland annat politik. Det är helt ok att ha olika åsikter och sätt att angripa olika samhällsproblem. Det är däremot inte ok att angripa den som tycker annorlunda såsom en fiende. Inte undra på att samhället upplevs som hårdare och tuffare när i princip varenda människa – även de jag tidigare upplevt som vettiga, börjar föra sig som otrevliga och åtminstone språkligt våldsamma idioter.
Jag tillhör den grupp av människor som mest snokar runt i sociala medier. Jag kommenterar sällan (numer) eftersom jag inte har lust att bli indragen i ändlösa, dryga diskussioner med folk som inte klarar av att hantera att andra tycker annorlunda än de själva. Och tro mig, detta är ett fenomen som sträcker sig genom hela skalan – det är inte bara Sverigedemokrater eller andra sektliknande grupperingar som inte kan ta andras oliktänkande. Under en ganska kort period brände jag nästan ut mig helt på att diskutera rasism/politik på Twitter och dåvarande Politiskt Inkorrekt (senare Avpixlat och nu Samtiden). Därefter har jag aktivt valt att hålla mig ifrån online diskuterande – inte för att jag inte står för mina åsikter, utan för att jag inte orkar med folks oförmåga att vara ok med andras åsikter.
Jag har under ganska lång tid ansett att medan Internet är extremt praktiskt på så oerhört många vis, så är det faktiskt också ganska farligt. Jag tror inte att människan är byggd för att ta in den oerhörda mängd av information som ständigt vräks ut på nätet. Det så oerhört lätt att välja vilken information man vill ta till sig – och på det sättet byggs den världsbild man har bara på och befästs så att man till slut inte kan se något annat. Plus att anonymiteten – oavsett om ens namn är tydligt, så har man fortfarande tangentbord och skärm mellan sig själv och den man kommunicerar med, gör att det blir väldigt lätt att vara otrevlig och hotfull när man känner sig hotad och kränkt.
Faktum är att åtminstone det senaste året (minst) har jag funderat lite till och från på att lämna Facebook. Jag tror inte att jag kommer att göra det “på riktigt” – jag vill gärna nå ut med mina blogginlägg, om inte annat. Men tanken på att helt och hållet strunta i att vara aktiv såsom i att läsa folks inlägg, delade artiklar och så vidare, känns väldigt lockande. Jag är så sjukligt trött på att hela tiden scrolla förbi artiklar om misshandlade/plågade/dödade djur, folks upprörda och inte sällan hatiska reaktioner på regeringsbildningen, andra människors extremt rigida åsikter om olika ämnen med tillhörande diskussioner och gräl… Jamen, ni hör ju själva hur kul det är på sociala medier, trots att jag själv inte engagerar mig nämnvärt.
Jag har inte bestämt mig eller gjort slag i saken än, men för ögonblicket känns kommentarsfälten i bloggen samt kontakt via e-mail och telefon betydligt mer givande än sociala medier som koncept.