Seriöst, gott folk, det händer så mycket konstiga saker med mig just nu att ni kan inte ana. Allt är enbart av godo, så det finns ingen anledning att vare sig fundera eller oroa sig. Men jag har verkligen världens största, fetaste wow-upplevelse just nu, och det är så sjukt jävla astuffast så det finns inte ord att beskriva det.
En av de saker som hänt de senaste dagarna är att jag fått ett nytt sätt att se min bipolaritet. Jag har alltid sett den som ett uttryck för allt jag inte lärt mig av mina föräldrar, allt som gått fel, alla jobbiga upplevelser jag haft, och så vidare. Men jag insåg att vad det egentligen handlar om är att jag varit lost (vilse).
Det finns många sätt att förklara det på, men det enklaste är nog att säga att när mamma hade dött hade jag bara pappa att jämföra mig med, bara hans sätt att leva att relatera till. Genom det – och det här är något som tog flera år, blev det så att jag stängde av vissa delar av mig själv som är väldigt viktiga för att jag ska kunna leva och fungera. På grund av att jag stängde av dessa delar förlorade jag dem mer eller mindre – i alla fall tillgången till dem, och genom det blev jag sjuk.
Om några dagar är det två år sedan pappa dog. Herregud, två hela år. På de två åren har det hänt oerhört mycket med mig, och just nu händer det ännu mer. Jag brukar oftast försöka vara ganska öppen med saker jag har för mig, men just det här vill jag faktiskt hålla lite för mig själv. Det jag kan säga är att det bara förstärker min känsla av att pappas död gett mig möjligheten att vara mig själv fullt ut. Återigen vill jag också poängtera att jag för den sakens skull inte älskar honom mindre eller är glad att han är död. Jag tycker fortfarande att det är oerhört orättvist att det var tvunget att bli så.
Men jag tänker inte heller skämmas för att jag njuter ohejdat av att känna att mitt liv berikas oerhört av de delar jag hittar tillbaka till.
Så jag tänker att jag har vunnit storvinsten – nämligen mig själv. Och det är så otroligt märkligt, den här känslan av att redan innan just precis nu ha upplevt mig själv som hel, och nu sköljer det massor med nygamla grejer över mig som får mig att känna mig fri som en fågel. Känslan är så extremt fantastiskt ascool.
Bara några exempel på känslor jag upplever just nu; jag känner mig oerhört blödig. Jag gråter sällan i vanliga fall, och egentligen gör jag det inte nu heller, men jag blir ganska lätt tårögd och får en klump i halsen. Jag påverkas väldigt starkt känslomässigt på ett sätt som jag inte är van vid. Jag är van vid att känna destruktivt, och det här är inte destruktivt för fem öre.
Starkt, ja, men mer renande och… fint.
Nästan ännu finare, och till viss del ganska skrämmande, är att inse såhär i efterhand just hur trasig och lost jag har varit. Jag minns mycket väl, när jag var på mitt allra, allra sämsta, hur o-mänsklig jag kände mig då. Hur oerhört trasig och splittrad jag var. Men allt det gick stegvis (om än ganska fort), och nu när jag börjar känna mig mer hel än jag någonsin gjort har jag ett annat referensmaterial. Det är lite läskigt, faktiskt.
Bara den som har varit så trasig, splittrad och vilse som jag har varit, förstår det fantastiska i att steg för steg hitta tillbaka till sig själv. Att hitta delar man trott varit förlorade för tid och evighet – men de är ju där for the taking.
Jag har vunnit mig själv. ♥