Jag misstänker att jag inte är den enda som levt/lever med psykisk ohälsa som upplever att jag tappat mig själv i extremt hög grad. Jag menar – jag har haft många intressen genom årens lopp, som när jag blev riktigt sjuk i min bipolaritet, trycktes tillbaka för att jag överhuvudtaget skulle få plats att ta hand om min överlevnad.

Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är så sjukt, hysteriskt jävla skitkul att just nu uppleva att mitt intresse för saker jag älskat att göra förr om åren, nu ett efter ett börjar återuppstå.

Under de perioder jag mått som sämst, har jag tänkt på det hela som att jag balanserar genom livet på något som är tunnare och svagare än ett hårstrå. Med tanke på att mina fötter är betydligt bredare än ett hårstrå är det inte svårt att se att balansen sviktar en hel del.

De senaste åren har min upplevelse av mig själv och mitt liv varit att det där hårstrået har breddat sig så att det nu är en ganska bred gata. Jag har rejält med utrymme att röra mig på, vilket är väldigt roligt.

Men det finns alltid mer utrymme att expandera, att utvecklas och bli större.

Och det är därför jag tycker att det är så otroligt roligt att bli påmind om att det finns saker här i livet som faktiskt är intressanta och som ger mig oerhört mycket. Ännu roligare är att jag verkar skapa mig energin för att faktiskt agera och göra de här sakerna jag tycker är roliga.

Jag gläder mig oerhört till att min värld växer och blir större. Är det något jag inte önskar mig själv så är det att fastna i en pytteliten värld där det enda jag gör är att klaga, gnälla och hitta fel på allt och alla. Det är på det viset mina grannar lever (som jag berättat om i många inlägg), och jag önskar ett annat sorts liv för mig själv.

Så – trots att jag knappt hunnit börja med någon av de saker min hjärna mer eller mindre beordrat mig att göra, känner jag redan nu hur min värld växer explosionsartat. Jag kan knappt bärga mig tills jag kommer igång med allt jag vill göra.

Ett exempel på något jag vill göra, är att kommunicera med mina djur. Idag hade jag en rejält känslosam upplevelse med min yngsta katt, Molly. Hon satt i blomkrukan bredvid mig, och när jag såg henne i ögonen sade jag att hon är världens vackraste minikisse och att jag älskar henne. Känslan som kom emot mig fick mig faktiskt att börja gråta – hon älskar mig också.

Så ja, jag är för tillfället på det stora hela så oerhört glad och tacksam över allt som pågår inne i min skalle.

I’m coming back, peeps. ♥

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet