Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag vet att jag tjatar om det här, men det påverkar mig i så hög grad att jag inte riktigt kan förbise det. Jag pratar naturligtvis om min pms – fast jag misstänker att det mer och mer börjar gå in i klimakteriet än att vara ren pms. Oavsett vilket – det är drygt så jag tror att jag smäller av. Let me tell you why…

Först och främst; jag har levt med depressioner av varierande slag i hela mitt liv – verkligen sedan jag var riktigt, riktigt liten. Jag har rätt bra koll på vad som är vad, om man tittar på hur pms känns jämfört med bipolära depressioner. Det är två helt skilda upplevelser och sätt att känna/må.

För det andra; jag är van vid att min pms och min mens följer ett visst mönster. Jag fick min första mens på sommaren mellan tredje och fjärde klass, och började min menstruella karriär med att ha mer mensvärk än pms, men det övergick så småningom till rejält djupa depressioner under ett par veckor varje månad. Rent generellt kan man säga att min cykel har sett ut såhär; pms i cirka två till två och en halv vecka, därefter mens i fyra till sju dagar, därefter ungefär, kanske en vecka eller så, “normal” tid (vill säga; bara med mina “vanliga” depressioner). Sätt detta på repeat.

När jag fick min första p-stav hamnade jag i ett lyckorus – jag slapp både pms och mens. I flera år! Eller ja, jag hade någon slags mensliknande variant kanske fyra gånger per år, men det var verkligen marginellt. Lite rosa på toapappret, typ. Men så blev det dags att byta, och därefter har helvetet brutit ut när det handlar om just pms.

Först återgick jag till mitt normala förlopp – dryga två veckors vidrig pms, mens, cirka en vecka “normal” tid. Om och om igen. Därefter gick den normala vidriga pms’n över till extra vidrig. Jag började få självmordstankar under några dagar strax innan mensen dök upp – sådär så jag började fundera på vad jag skulle göra med djuren. Om jag skulle omplacera dem, avliva dem allihop och sedan dö själv, eller om jag skulle sätta oss allihop i bilen och köra ihjäl oss allihop.

Tack och lov älskar jag mina djur oerhört djupt, och kunde inte förmå mig till att göra dem något av dessa saker. Har man valt att leva med djur, ser man till att de har det så bra man bara kan – och det inkluderar inte omplacering eller avlivning eller att dö i en bilolycka.

Men för ungefär ett halvår sedan (give or take någon månad) började min pms att bete sig helt annorlunda. Den sätter igång när den ska, och är svagt märkbar i några dagar för att sedan försvinna i princip helt och hållet. Därefter får jag mens, och den kan se helt annorlunda ut, den med. Vissa gånger är det blodbad – sådär så jag är blodig upp till armbågen när jag ska torka mig på dass (oavsett hur mycket toapapper jag använder). Andra gånger är det ytterst lite. När mensen är slut dröjer det någon dag – sedan har jag vidrig pms igen, i fyra, fem dagar. Sedan är det lugnt i en eller kanske ett par veckor tills det sätter igång igen.

Förstår ni att jag blir frustrerad?

Det störigaste av allt är att jag inte direkt har någon att fråga om hur deras klimakterium har sett ut. Farmor och mormor är döda. Mamma är död. Jag har inga mostrar eller fastrar, bara en ännu levande farbror. Mina systrar (blodsband) är allihop yngre än jag. Jag har verkligen ingen aning om det är rimligt att det är såhär.

Däremot funderar jag på om jag ska ringa Kvinnokliniken och boka en tid. Mestadels för rådgivning, och eventuellt att ta ut den p-stav jag har nu och som inte har gjort någon som helst nytta under tiden den har suttit på plats. Jag vill framför allt veta om det finns något man kan göra åt det här (jag tror inte man kan göra så jättemycket, men jag vet inte säkert), eftersom jag tycker att det är så sjukt jobbigt att det är så oförutsägbart. Jag hade en hemsk pms i kanske tre dagar precis över jul, och nu tror jag att jag är igång – igen.

Den enda fördelen jag kan se med allt det här är att för varje dag som går är jag en dag närmare att vara helt fri från både pms och mens. Det är min stora förhoppning att det ska gå snabbt och effektivt, så att jag kan fokusera på att leva utan hormonella avbrott stup i kvarten.

Sådär – nu har ni koll på min pms och mens! 🙂 Grattis! 😀

 

Arkiv
Translate