Någon som minns att jag för ett tag sen skrev att jag beslutat mig för att skriva en bok om min uppväxt? Jag minns det, i alla fall. 🙂 Och jag har börjat, men skrivandet går lite i perioder. Antalet sidor är inte jättemånga än så länge. Öppnade dock just mitt Word-dokument för att läsa igenom det jag har skrivit hittills, och märker att jag nog har pms.
Ja, jag säger pms och inget annat därför att det känns som så. Jag blev nämligen väldigt beklämd av det jag läste. Det var inte alls kul, för att vara helt ärlig. Och när jag ändå håller på och är ärlig kan jag säga att jag inte alls riktigt vet hur jag ska hantera skrivandet av den här boken. Jag är övertygad om att den kommer att bli bra, hur jag än bär mig åt för att skriva den, och vilket sätt jag än skriver den på.
Men alltså, fi fan att ta sig igenom skiten igen. Att dra upp allting, gå igenom allting, försöka få någon slags ordning på eländet bara för att jag fått en fix idé om att jag vill skriva en bok om det.
Och det tror jag också att jag säger bara för att jag har pms. För att jag vill hitta en bra ursäkt till att låta bli.
Men så kommer den där sidan som ställer så höga krav på mig själv in och ställer till det. Envisas med att jag ska, för att jag har bestämt att jag ska det.
Men jag ska skriva den. Den är ju påbörjad. Det vore ju slöseri med tid, energi och känslor att inte skriva den, nu när jag har börjat. Det gäller bara att hitta ett sätt att skriva, och ett format som fungerar för det jag vill få fram. Dithän har jag inte riktigt kommit än, men jag är på väg. Hoppas jag.
Om jag bara lite kort ska nämna varför jag tycker att det är så beklämmande att läsa, så beror det på att jag tycker så oerhört synd om den lilla tjej som var jag. Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på allt jag har känt i relation till mina föräldrar. Tacksam också, för att det är över nu och jag har all tid och möjlighet jag vill att bygga upp mig själv som JAG vill vara – men ledsen, oavsett.
Det är så jävla trist att känna att jag är resultatet av två människor som inte borde ha skaffat barn tillsammans, och som var så orimligt inkompatibla. Det är så jävla trist att veta att allting kunde ha varit annorlunda om… saker sett annorlunda ut.
Och ändå skulle jag inte vara jag om jag haft andra föräldrar. Eller om saker sett annorlunda ut. Jag hade varit en helt annan människa, och den människan vet jag ju inte alls hur den hade varit.
Det jag också vet är att jag inte alls trivs med min pms, oavsett vilken form den tar. Den här gången verkar det vara allmän ledsenhet och en vilja att tvinga mig själv att titta bakåt på mitt liv och känna sorg över det.
Roligare kan man ha det.
Tro mig, jag har provat.
Plus att jag har saknat pappa lite extra den senaste veckan eller så.