Det här inlägget kommer troligen att bestå av diverse liknelser, så jag kunde inte låta bli att sätta en smårolig rubrik – som faktiskt är rätt passande. Idag ska jag skriva om hur jag, inte hela tiden, men i perioder som kommer tätare och tätare och blir längre och längre, faktiskt känner mig – hel.
Om ni tänker er att allt det som är ni, både kropp och själ, ryms i ett kärl av glas. En behållare som gör att det faktiskt är möjligt att vara och fungera, därför att allt är samlat. En behållare som också skyddar det som är på insidan – ungefär på samma sätt som hud och muskler är ett skydd för alla våra inre organ.
I hela mitt liv har mitt kärl, min behållare, varit trasig. Runt 2007 slogs det sönder så att allt som var jag låg öppet, sårigt och varigt, till allmän beskådan. Allt glas låg sönderslaget i tusentals sinom tusentals skärvor omkring mig. När jag försökte plåstra dit en glasbit rasade tio andra.
I ett sånt läge går det inte att fungera.
Jag har ägnat åratal åt att försöka plåstra ihop mig själv tillräckligt för att ha en åtminstone lägsta fungerande nivå. Det har gått lite si och så genom årens lopp.
Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin, sen jag började tänka i de banorna, har känt mig som något annat än rå. Som en rå köttbit. Och det är inte ens en liknelse, utan precis exakt i de ordalag jag har tänkt mig det hela. Jag har upplevt mig själv som oerhört trasig, för att inte tala om – lacking (känner mig ordblind och minns inte svenska ordet) av väldigt stora delar av vad det innebär att vara människa.
Därför är det så sjukt jävla fascinerande, den här känslan jag har nu. Den är inte ständig, men den är ständigt återkommande, och perioderna blir både tätare och längre. Jag känner mig o-trasig. Hel. Och jag upphör inte att fascineras över vilken jävla ascool känsla det är. För att inte tala om att jag är helt häpen över hur vanligt folk kan ha gått runt och känt såhär i hela sina liv. För mig är det fullständigt obegripligt.
Det har tagit absurda mängder tid (åratal, verkligen) efter insikten att jag faktiskt var deprimerad, när jag lade ner mitt företag och så vidare, att inse att jag också var utbränd i rätt hög grad, med efterföljande hjärntrötthet och så vidare, men äntligen börjar jag känna mig som en hel människa. Jag hoppas att det så småningom kommer att vara en känsla och ett tillstånd som är konstant, för det vore så sjukt jävla astuffast, men det återstår att se.
Det har också krävt absurda mängder tankearbete, känslomässigt arbete och så vidare. Det är verkligen ingenting som sker över en natt. Det är inte heller något jag önskar någon annan.
Men visst finns det fördelar; det ger ju onekligen tillgång till en stor dos tacksamhet över insikterna jag får. Jag tycker också att det ger en rätt hög dos av uppskattning.
Sen, i sanningens namn, är det ju en bit kvar. Trots att jag varit så in i helvete sjuk, och trots att jag inte är där jag vill vara till fullo – nu har jag i alla fall en bättre utgångspunkt.
Så min plan just nu är att från och med nu börja bygga ihop mig själv till den jag vill vara. Jag har ju ett material att jobba med, nu handlar det om att forma det till något jag trivs med och mår bra med. Och faktum är att det nog får vara mitt allra främsta mål – att må bra och trivas med mig själv.
Så från att ha varit en dallrig, rå köttbit med variga sår, börjar jag närma mig en välstekt oxfilé färdig att ätas (fast oxfilé ska helst ätas blodig enligt mig).