Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag skrev ju lite kort om det tjocka kuvertet jag fick från Tingsrätten förra veckan, angående min ansökan om god man. Det är ett yttrande från Överförmyndarnämnden, samt yttranden från de två personer som tidigare varit god man åt mig. Den första hann knappt sätta igång förrän jag avslutade det, eftersom jag ansåg att det inte fungerade. Den andra har jag redan berättat om tidigare, så ni får söka själva om ni vill veta mer om det.

I ärlighetens namn har jag bara skummat igenom den här bibban med papper. Jag orkar nämligen inte riktigt med att läsa all smutskastning av mig, all övertro på min förmåga att hantera min situation, och så vidare. Jag har skummat igenom det – först när det kom, och nu har jag skummat en gång till. Det var länge sen jag kände mig så långt nere, kan jag säga.

Det är märkligt hur fort man glömmer hur snabbt ens mående hoppar fram och tillbaka. Senast häromdagen kände jag mig stark och glad igen, och nu, någon dag senare, sjunker jag som en sten igen.

Jag skulle ljuga om jag sade att det är supervärstast någonsin, för det är det inte. Jag skulle inte ens säga att det är början på en depressiv period – beroende lite på hur det utvecklar sig, skall tilläggas. Det är mer som någon slags märklig ångestliknande variant. En hel del märkliga känslor som handlar om varför ÖFN nödvändigtvis vill se mig fånge i en sjuklighetsroll jag inte trivs med, inte känner mig bekväm i och inte vill ha. Är inte det märkligt, så säg!?

Jag är vansinnigt trött på att hela tiden behöva skifta fokus när det gäller mig själv och mitt mående. Å ena sidan har jag aldrig varit så stabil som jag varit nu, och det är gärna så jag vill tänka om mig själv. Å andra sidan är jag fullt medveten om att jag har begränsningar i form av exempelvis mina sovrutiner som är oerhört svåra att få under kontroll, min förmåga att omsätta teoretisk förståelse till praktiskt görande som är ganska kraftigt nedsatt (när det handlar om blanketter, skulder och så vidare, detta att motgångar påverkar mig under lång tid på ett sätt normalt folk inte påverkas på, och så vidare i all oändlighet.

Poängen jag vill komma fram till är att inte är konstruktivt för mig att hela tiden pendla mellan två perspektiv när det gäller synen på mig själv. Jag mår inte bra av att ena stunden tänka om mig själv som relativt frisk, och andra stunden tänka att jag är sjuk. Det är precis samma jävla känslomässiga slitande som det var när jag som barn åkte mellan mamma och pappa; att hela tiden ställa om sig och in sig på att vara en helt annan person och fungera på ett helt annat sätt än jag gjorde igår. USCH!

Det här ger mig fysiska symptom, dessutom. Jag blir yr i huvudet – sådär så det verkligen snurrar i skallen och det känns som att världen snurrar runt omkring mig. Fruktansvärt obehagligt. Dessutom är jag så trött så jag smäller av. Det har i och för sig också med värmen att göra, men den här situationen hjälper verkligen inte till. Stundvis mår jag fysiskt illa – sådär så jag vill kräkas, fast jag gör inte det.

Jag borde verkligen inte låta det här påverka mig så mycket som det gör, men det är lättare sagt än gjort. Men om jag ska försöka förändra min syn på det här, så får jag helt enkelt lov att tänka att ÖFN gör sitt allra, allra bästa för att slippa mig som huvudman. Allt de skriver om mig är deras syn på verkligheten – inte min. De försöker skydda sin prestige, och det kan man ju tycka är lite gulligt på sina vis – även om det drabbar mig.

Fast det slog mig just – det här påminner lite om situationen med mina grannar, på ett sätt. Min boendestödjare försökte länge få mig att förstå att jag inte behövde lägga någon vikt i det de sade och gjorde, eftersom det är deras upplevelse och inte min. Alltså borde jag inte behöva lägga någon större vikt vid det här heller, utan bara lita på att det blir som det ska.

Jag hör när jag skriver att det låter väldigt luddigt, och det är luddigt, även i min hjärna, just nu. Jag skyller det på värmen, att min hjärna är aningens överkokt, min kropp totalt utmattad, att jag överlag är jävligt trött och slut…

Nåja – tur för mig att det är min blogg och att jag inte med nödvändighet måste vara übertydligast av alla här. Jag tänker ta tillfället i akt och känna mig riktigt crappig ett tag, så kanske det släpper sen och jag kan känna mig bättre till mods igen.

Bra saker att tänka på; Västerås Summer Meet är slut, vilket innebär att vi är i mitten av sommaren. Det i sin tur innebär att kvällarna och nätterna blir mörkare och mörkare (sen ett par veckor tillbaka), och att vi i sakta mak närmar oss hösten. Love it! ♥

Men hörrni, gott folk – håll varenda tumme och tå ni har för att det här med Överförmyndarnämnden ska ge sig, och att utslaget blir till min fördel. Tack på förhand! ♥ ♥ ♥

 

Arkiv
Translate