Jag fick mens för ett par dagar sen. Nu verkar den ha tagit slut, vilket är lite märkligt bara det – men den beter sig ju lite som den har lust, så det är väl bara att vänta. Det som är riktigt jävla märkligt, däremot, är att jag inte har haft någon pms. Ingen märkbar, i alla fall. Förrän nu.
Just nu känns det som att precis allt går mig emot. Och jag menar verkligen allt. Ingenting fungerar som det ska, jag är snurrig (och inte bara bildligen, utan faktiskt fysiskt snurrig) i huvudet ganska konstant, jag har otroligt svårt att hålla fast vid positiva tankebanor, jag känner att jag inte har kontroll över vare sig mig själv eller det som händer… och det är så fruktansvärt jävla irriterande att jag nästan smäller av.
Och det är små saker som går fel. Skitlöjliga saker. Sånt där som jag normalt sett skulle skratta åt eller rycka på axlarna åt. Och nu blir de jättestora saker som bara bygger på det där berget av näh-ighet, negativa känslor som inte alls känns bra.
Missta det dock inte för depression, för det är det inte. Det är “bara” en period när allt går fel eller åt helvete och jag inte upplever att jag kan vare sig kontrollera händelserna eller mina egna reaktioner på det.
Den största saken som inte alls känns bra just nu är hur Överförmyndarnämnden formulerar sig i sina yttringar angående min ansökan om god man. De har precis samma inställning till saken som tidigare, och jag blir tamejfan vansinnig. De ifrågasätter mitt behov, de ifrågasätter personen jag vill ha som god man och sättet hen och det företag hon är anställd på jobbar med sina huvudmän (trots att de jobbar åt ett 40tal kommuner i hela landet), och bara på det stora hela beter sig extremt märkligt. Just nu har jag oerhört svårt att hantera det. Jag ska inkomma med ytterligare ett yttrande, men än har jag inte orkat läsa igenom allt de har skrivit.
Just nu vill jag inget hellre än att återfå mitt inre lugn – mitt zen. Men eftersom pms’n verkar ha dykt upp sådär lite lagom i efterhand får vi väl se hur det går med den saken.
BLÄH! 🙁