Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv förstått mig på det här med att meditera. Eller, jo, jag har förstått poängen och nyttan med det, men jag har inte förstått hur man lyckas låta bli att tänka. Eller att låta tankarna vila, kanske man ska säga. Inte förrän nu, faktiskt. Därför tänkte jag berätta om det sätt att meditera som fungerar för mig, och som jag tänker mig rimligen borde fungera för fler som lever med just bipolär sjukdom.
Det som är intressant för en person som lever med bipolär sjukdom är ju, tycker i alla fall jag, att stilla sina tankar. Att skapa en bas där tankarna inte rör sig så oroligt hela tiden.
Jag ska försöka förklara vad som fungerar för mig, på ett sätt som förhoppningsvis gör det tydligt vad och hur jag menar. Jag kan inte garantera att det kommer att fungera för dig – men det vet du inte förrän du har provat. Det är också möjligt att man måste befinna sig på en viss nivå i sitt tillfrisknande för att det ska fungera – det kan jag inte svara på, annat än att det är så för mig personligen.
Here we go. 🙂
Jag bryr mig inte om huruvida du vill sitta eller ligga eller stå på ett särskilt vis. Det som är intressant är hur du fokuserar dina tankar, och vad du fokuserar på.
Föreställ dig att allt det vi uppfattar som verklighet – inklusive dina tankar, består av punkter som ligger väldigt tätt intill varandra (som pixlar på en datorskärm eller kornen i ett fotografi). Det spelar ingen roll om du tror att det här är sant, eller om du bara låtsas. Men föreställ dig att det ser ut så – allting består av punkter, även dina tankar och dina känslor. Tänk dig att dina tankar och känslor sätter dessa punkter i rörelse, och det är detta som gör att du känner dig orolig, får ångest, blir hypo-/manisk och så vidare.
Om du därefter tänker dig att du placerar ditt medvetande i tomrummet mellan dessa punkter – det är ett skifte du behöver göra som kan låta väldigt komplicerat men faktiskt är lättare än man tror. Tänk dig att du befinner dig i tomrummet mellan punkterna som utgör vår verklighet, vårt medvetande, våra kroppar och så vidare. I det tomrummet finns absolut ingenting – det bara är. Det bara existerar, varken mer eller mindre.
När man befinner sig i det tomrummet är det väldigt lätt att se och förstå att allt som händer utanför är ett resultat av våra tankar och känslor. Att vi befinner oss precis i mitten av gott och ont, plus och minus, av allt. Det är lätt att förstå att allting vi upplever som sant i vår verklighet bara är resultatet av de tankar och värderingar vi har omkring det.
Det finns hur mycket som helst som är intressant med det här, men det mest intressanta för oss som lever med bipolaritet är insikten om att vi har ett ansvar för hur vi tänker, känner och reagerar – trots allt. På det viset skiljer vi oss inte från resten av mänskligheten. Att uppsöka det här tomrummet, det jag gärna vill kalla för inbetween, är ett otroligt effektivt sätt att stilla sina tankar och känslor och inse att det bara är våra värderingar om saker som får balansen att tippa över åt ena eller andra hållet. För att inte tala om styrkan på det fokus vi lägger på de värderingar, tankar och känslor vi använder oss av.
Kan man bli frisk på det här viset?
Inte den blekaste. Jag har precis börjat med det här, så jag har ingen aning om hur det kommer att fungera i längden. Men jag tycker att det är ett väldigt vilsamt sätt att tänka om sig själv på. Att man är ett medvetande först och främst, och att detta medvetande befinner sig inbetween. Att det jag upplever som verklighet och “sant” inte är något annat än de värderingar jag lägger på en specifik sak/företeelse vid en given tidpunkt.
Sen kanske det här fungerar bättre för de som, liksom jag, har en väldigt abstrakt tankevärld. Jag tänker uteslutande i bilder, jag går igång väldigt starkt på visuella tekniker som känns bra – alltså tror jag att det här kommer att vara väldigt effektivt för mig i längden. Min hjärna svarar väldigt bra på sådant som är abstrakt och filosofiskt – jag både gillar och uppskattar den mentala och känslomässiga utmaningen i det.
Om du väljer att göra det här, kan du utforma det precis hur du vill. Jag har personligen inget behov av att sitta i någon särskild ställning, att ha det tyst omkring mig, tända ljus eller rökelse, eller liknande. Jag har den stora turen att ha en hjärna som kan dra sig inom sig själv ganska automatiskt utan att jag behöver göra särskilt mycket alls. Det räcker oftast med att tänka på inbetween, så är jag där. Det kan vara lite otäckt och ge lite skumma effekter i början – lite yrsel och så, men för mig är det värt det.
Det jag kan säga är att man vet inte förrän man har provat. Är du som jag, så söker du förmodligen efter ett sätt att hitta balans – och det här är ett sådant sätt. Något oväntat, måhända, men ändock.
Oavsett vad du väljer att göra önskar jag dig lycka till på din resa mot balans. All cred till dig! ♥